Före jul spelade Deportees i Linköping, platsen var Konsert och kongress. Klubb Din Mamma arrade. Hur var det?
Först kan det vara värt att lägga lite tid till att diskutera betydelsen spelställe. Helgen innan hade Deportees lirat inför en fullsatt Berns-publik. Den här kvällen handlade om en betydligt mindre scen. Nackdelarna med en liten scen, i varje fall den här varianten, är att det är svårt för publiken att se hela bandet. Och när ett band innehåller så här högkvalitativa musiker är det förstås synd och skam. Det gick knappt att skymta en av Sveriges tajtaste trummisar, Thomas Hedlund. Och skymda var dessutom Esther Lennstrand och Jennie Abrahamson, artister som står väl så bra på egna ben.
Fördelen med en mindre scen är förstås att stämningen blir mer intim, artisterna kommer närmre. Dessutom agerade Esther Lennstrand förband, så hon fick sin tid i rampljuset. Bra spelning. På platta tyckte jag innan spelningen att musiken inte stack ut. Men det flög live, en analog xylofon bidrog till att musiken kändes verkligt levande. Och Jennie Abrahamsons talang fick också med plats i och med att hon sjöng Deportees ”When they come” under bandets set. Tycker att det vore värt att göra den versionen tillgänglig, Abrahamsons sång lyfter verkligen låten.
Nå, själva Deportees då? Jo, nog är de ett av Sveriges främsta rockband. Det är klart att det finns större rockband, som The Hives till exempel. Men inom ramen för mer poppigare rock är kanske ändå Deportees regenter. Jag är kanske mest förtjust i de äldre hitsen, som Islands & Shores. Men det är ändå helheten som imponerar mest, de nya låtarna gör inte bort sig i sammanhanget. Spelningen i Linköping var väldigt fin, skymd sikt till trots.
