Det finns två typer av Pentagram-fans, de som upptäckte bandet i samband med dokumentären Last Days Here (som kom 2011) och de som har haft koll på bandet sedan innan. Eller de som säger sig ha haft koll på dem redan före 2011. Jaja, jag tillhör i varje fall den första kategorin. Det finns rätt många musikdokumentärer som handlar om musiker som nästan slår igenom, men sedan går ned sig i någon form av missbruk. För att mot slutet av dokumentären slutligen resa sig med hjälp av musiken och publiken. Anvil, Roky Erickson och Daniel Johnston är exempel på artister som figurerat i den typen av dokumentärer. Men frågan är om inte Last Days Here är den hårdaste i genren.
Med Last Days Here i bakhuvudet är det lätt att förstå att det finns en viss oro inför spelningen. Sångaren Bobby Lieblings hårda liv gör att det är rimligt att fundera kring om han verkligen kommer att orka genomföra konserten. Bobby rör sig i lokalen tidigt under kvällen och hans späda kroppshydda dämpar inte direkt farhågorna. De hårda åren har satt tydliga spår.
När väl Pentagram äntrar scenen inför fullsatta Geronimo’s källare skingras snabbt oron. Den tunga 70-talsrocken känns både klassisk och modern på samma gång. Bobbys insats är med tanke på omständigheterna stabil. Det skulle gå att invända att de flesta i publiken är där för själva storyn snarare än musiken. Samtidigt går det att skriva in all typ av musik i någon form av berättelse. Och det går att kombinera en konsert med bra musik med känslan av att vara med i ett förlängt lyckligt slut av Last Days Here. För även om vi vet om att våra dagar är mer eller mindre räknade går det att få ut mycket av dessa våra sista dagar. Speciellt om delar av dem kan tillbringas i sällskap med berusade, lyckliga, svettiga hårdrockare i en kärleksfull källare.
