Hus 7 har utvecklats till en av landets mest spännande scener. Trots att lokalen är rätt liten kommer relativt stora artister dit. Spännande variation dessutom. Den här kvällen var det Manuela Iwansson och ShitKid som såg till att det blev lapp på luckan.
Innan Manuela Iwansson gick på var jag en smula orolig för hur det skulle gå. Och då syftar jag inte på att jag under några svettiga minuter felaktigt trodde att baren enbart tog cash. Utan på det faktum att Iwansson den här kvällen ämnade köra utan band och istället sjunga till förinspelad musik. Rockmusik kräver levande gitarrer tänkte jag klentroget. Men när Iwansson drog igång visade sig att det faktiskt funkade. Kanske har det att göra med att det krävs mod att kasta sig ut framför en publik utan uppbackning. På slak lina, utan skyddsnät liksom. Och ändå gå iland med det. Och Iwansson rusade ut på linan till synes utan att tveka. Dessutom är ju en hit en hit, med eller utan band. Dream Lover landade exempelvis utmärkt. Med det sagt ska ni nog ändå möjligen välja att se Iwansson med band om ni har chansen. Redan nu på onsdag kanske, om ni hinner se det här tipset i tid. Obaren den 5 februari.
Även inför ShitKid hade jag mina betänkligheter. Här berodde det på funderingar kring hur den musikaliska förändringen på den senaste tiden egentligen funkar. Enligt mig har ShitKids storhet legat i förmågan att skapa en egen musikalisk värld, en bubbla fylld med attityd och coolhet. Som i låten ”Oh Me I’m Never”, släpig och energifylld på samma håll. På senaste släppen har musiken delvis gått åt collagepunk-hållet och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Kanske har det att göra med att jag inte riktigt fattar hur stor grad av ironi som det handlar om. Om ens någon. Eller om att jag är rädd för att bubblan ska spricka.
Publiken den här kvällen var minst sagt mixad. Till stor del bestod den av med ShitKid jämnåriga fans, men påfallande många ”jindermän” hade hittat till Hus 7. Fast nånstans ska väl de/vi ta vägen. Jaja, när spelningen väl drogs igång skingrades tvivlen angående musiken. Låtlistan bestod av rätt många gamla hits, så jag fick ta del av de gamla bubblorna. Och i mixen med de gamla, funkade de nya låtarna utmärkt. Som nya, annorlunda, men likväl coola bubblor. Nånstans kan jag bli lite vemodig över att jag aldrig kommer att kunna vara så cool själv, men det var ändå ett privilegium att få ta del av showen.
