Godspeed You! Black Emperor
Debaser Medis
Stockholm
Maniskt mullrande, monotont manglande. Monstruöst maffigt! Magnifikt mardrömskt, mörbultande meditativt. Hela den massiva musikvarelsen av av distade gitarrer, stråkar, basar, effekter, tangenter, rattar och trummor stegrar sig extatiskt, och vi skickas på en majestätisk resa bland mörkrets alla (o)väsen.
De är för postrocken vad Valhall är för asatron, potatis för husmanskost och Nikola Tesla för den elektricitet de nu fullkomligt mosar igenom sina diverse instrument, sina smärre berg av effektpedaler och sina många förstärkare. Jag står här och gräver efter ord i min känslosörja för att försöka beskriva vad det är som Godspeed You! Black Emperor frambringar här på Debaser Medis scen. Det blir en konstig historia där ”Tetsuo: The Iron Man” (om den lite lagom obskyra filmreferensen ursäktas) fått för sig att ha en orgie tillsammans med en symfoniorkester i första bästa ”Evil Dead”-skog eller dystopiskt övergivna betongstad. Det är oljud som skulle få din farmor att slå knut på sig själv i skräck någonstans mellan spyhinken och psykakuten – men som för oss invanda, utvalda, invaggade är inälvsvrängande vackert.
Intuitivt, inkännande, innerligt! Intensivt, imponerande. Imploderande. Exploderande.
Första låten, eller vad en nu ska kalla det dronekalas som ur sin entoniga mylla sprungit upp till ett härligt hotfullt träd av nästan öronbegravande decibellhöjd, växer in i Mladic, som via hotfulla avvägar tar oss till konsertens 38-minutersmarkering, där vi nu för första gången hittar en inandning. Publiken tar tillfället i akt och släpper loss ett jubel när igenkänningen spritter fram till de statiska trumslag som bankar igång Peasant or ’Light! inside of light’, det inledande alstret från bandets senaste platta, ”Asunder, Sweet and other Distress”, vilken vi nu kommer att ledsagas genom.
❦
Vi i gamla Sveden är inte överdrivet bortskämda med besök från det kanadensiska skrammelkollektivet som det ter sig i GY!BE-infattningen – enda gången jag tidigare lyckats få mig dem till livs var någon gång i millenniets gryning. Det var på den tiden då rökning var tillåten inomhus, och i publiken röktes en del… som inte var vanliga kioskcigg. Där och då, på Mejeriet i Lund, dröjde det inte länge innan publiken hittade bästa möjliga bekvämlighet någonstans mellan liggande och sittande.
Men någon annan stimulantia än musiken och dess projicerade filminslagning behövs inte – det GY!BE bjuder på räcker mer än väl för att skicka blickarna bakom stängda ögonlock på en resa långt ut i rymden och djupt ner i de mörkaste av avgrunder.
Vi behöver bara öppna öronen på vid meditationsgavel och låta GY!BE ösa ner sitt bombardemang i oss. Mellan varven öppnar vi ögonen och stadgar blicken mot de våldsamt lugna, oftast svartvita filmsekvenserna som projiceras bakom scenen där de åtta* bandmdelemmarna hackar, skruvar, gnider, vrider, sågar och bankar frenetiskt på sina instrument och rattar – vi måste, för att inte tappa vare sig vårt mentala eller fysiska fotfäste.
Och publiken på Debaser Medis förblir stående, andäktigt stilla sånär som stundom på tungt skallebangsliknande guppanden i de svallvågor av ljud som våldsamt väller ut från scenen; stående stilla, men samtidigt medtagna i känslornas klangbotten och på en majestätisk resa bland det djupa mörkrets alla väsen och oväsen.
Ungefär fem kvartar har förlöpt när vi åter får en liten andhämtningspaus. Vi tar 17 år gamla Moya i handen (låten, alltså, inte den gitarrmanövrerande bandmedlemmen med samma namn som väl vid det här laget är en bra bit över 40) och tassar in i en snårigt skräckig granskog. Men håller oss på stigen. Snart trappas det upp och vi jagas av demoner. Men vi pallar. Vi fixar nog någon timme till.
❦
De har hållit på ett tag, GY!BE – sedan 1994 – men de har aldrig slutat vara angelägna eller suggestiva eller irrat sig över gränsen från konstnärligt till bara konstigt; i sin monotoni finner de alltid oändliga nyanser av känslor och ljud, och de har därför inte tappat sitt fasta grepp om lyssnarens härvaro – det de skapar är alltjämt den bästa av ljudsängar att bädda ner en förlamande samtidsångest i.
Och efter den här manglingen krävs en rejäl vila. Hur ofattbart det än må verka så har jag faktiskt redan ett par gånger under
konsertens massiva par timmar av ljud varit nära att nicka till – men inte på något sätt för att det varit tråkigt, utan på grund av ett slags meditativ sinnesuttmattning. Att uppleva Godspeed You! Black Emperor live är nämligen – på bästa sätt – både krävande och tröstande, både gastkramande och vaggande, så nu finns ingen annan råd än att sänka ner sig själv i sömnens och drömma de vackraste av mörka mardrömmar.
* Ja, egentligen är de nio – för medräknas bör (och gör, även officiellt) faktiskt bandets egen biomaskinist, Karl Lemieux, som står på ett podium bakom mixerbordet. Från en stor ställning plockar han omsorgsfullt filmremsor till de projektorer som slungar bilder mot bandet, och som i de mer nedtonade ljudpartierna (ja, sådana finns faktiskt, trots allt) till och med kan höras ticka loss, atmosfäriskt effektfullt i sitt knastriga rullande.