Ni vet de där kvällarna när alla planeter står precis rätt?
Kosmos är i harmoni och universum är centrerat till en endaste plats.
Fredagen den 19:e var den platsen Skyltens innergård i Linköping.
Det ska ju egentligen inte vara något att rapportera om. En snabb sökning på denna sajt skvallrar om att vi upplevt och skrivit om både Nicole Sabouné och Robert Hurula tidigare. Allt från små klubbspelningar till större festivalgig. Så varför ännu en gång undrar du?
JO, för att just dessa två artister står i en klass för sig vad gäller livespelningar.
Egentligen helt skilda och olika men mer lika än man kan tro och höra.
Vi tar det från början. Först ut var Sabouné. Mörkret hade inte riktigt lagt sig, folket hade inte riktigt strömmat till så förutsättningarna var kanske inte ultimata. Men vissa artister tar varje spelning på liv och död, det finns inte ”en dag på jobbet”, det blir aldrig ”ett stopp på vägen”, hjärtat och kroppen ska tömmas på känslor och energi.
Nicole Sabouné har en röst som knäcker mig varje gång. Avgrundsdjup och urstark som i den ikväll smått magiska Lifetime eller euforisk och smittande som i det avslutande eposet I Surrender.
Jag kommer på mig själv att stå med hakan i asfalten och har helt glömt bort att ta ett andetag på några minuter när Bleeding Faster drabbar mig. ”THIS IS FUCKING OUTRAGEOUS” ekar över innergården.
Det går inte att sätta fingret på exakt vad det är, vilken ingrediens som det här setet innehåller.
Men det blir ÄNNU ett sånt där gig man virar runt hjärtat och plockar fram när dagarna blir gråa och kölden biter in. Det är en fysisk omöjlighet att stå emot Sabounés och hennes musikers urkraft.
När vi ändå är inne på urkrafter så kan vi väl lika gärna gå över på nästa artist för kvällen.
Robert Hurula. Jag har skrivit om naturkatastrofer, nobelpristagare, om tappade hakor, om eufori men aldrig kunnat komma i närheten av att beskriva vad jag egentligen känner.
Jag o Fotograf-Martin (vars fantastiska bilder ni kan se nedan) pratade lite innan och var överens om att Hurulas senaste skivor lämnat mer att önska. Drivet, skitigheten och punkigheten lyste med sin frånvaro.
Det har varit en vuxnare, mognare och lugnare Robert Hurula på skiva. Så hur skulle det då låta live?
Svaret kommer redan i öppningslåten Om Jag Tänker Alls, det är plattan i mattan från första ackordet, Hurula står på tå och sjunger så det ekar mellan stjärnorna. Alla tvivel är bortsparkade.
Han har en alldeles unik förmåga att klä om sina låtar i scenkostymer som sitter så perfekt, så tajt att det blir löjligt imponerande. Bandet, som till stora delar varit med ett par varv vid det här laget har lika stor del i den här planerande skogsbranden. Det är så överjävligt skitigt, rått, spretigt men aldrig aldrig slentrian eller ljummet. Varje vers, varje refräng, varje ackord, varje trumslag är ett försök att gå på knock. Så vad gör man då som åskådare? Det finns inget att göra än att bara dras med i stormen.
Hur mycket man än skulle vilja försöka så finns det inget att göra när en SÅN version av Ont Som Jag angriper alla dina sinnen samtidigt. det går inte att stå emot en SÅN version av 22 som är så uppskruvad, marinerad i nitroglycerin och napalm.
Åter igen känner jag mig tvingad att skriva att NEJ jag överdriver inte.
Det är verkligen såhär bra. Är Robert Hurula landets bästa liveartist?
Upplev DEN versionen av Innan Ljuset och svara själv.
Jag har en föraning om vad svaret kommer bli.
