Det var ju nästan lite för bra för att vara sant i ett popsnöres värld. Tre så pass heta namn, en kväll, en scen. Mina förväntningar var skyhöga.
Först ut var Thomas Stenström. Att han har ett minst sagt framgångsrikt år bakom sig stod klart då publikjublet skapade en massiv ljudkuliss innan första tonen ens klingat ut. Dansen före döden får öppna spelningen och publiken är med på noterna. Det jublas, det skriks med, det dansas och det njuts. Stenström med sina tokigt skillade medmusikanter bjuder på ett riktigt tajt och svängigt set. Det är en berg och dal-bana som bjuder på hiskeliga toppar som i Dirty Harry Och En Tung Refräng, Blixtar och Dunder och givetvis under monsterhiten Slå Mig Hårt i Ansiktet. DET jublet fick väggarna i anrika Folkets Park att skaka ordentligt.
Tyvärr blir det några händelsefattiga raksträckor under spelningen. De lugnare numren som inte riktigt passar in i den annars så febriga showen. Den högsta och vackraste febertoppen kommer under Detsamma som Stenström börjar med på egen hand med en gitarr som enda stöd, och givetvis publikens öronskärande allsång. Den låten har fått växa till sig till en riktig livebomb. Stenström har något riktigt stort på gång. Det märks att han trivs att vara huvudpersonen i denna framgångssaga.
Nästa pop-ess ut var Hurula. Beväpnad med en riktigt bra skiva i bagaget så blev den här spelningen en ordentlig urladdning. Med sitt band så lyckas Robert Hurula bjuda på en svinigt tajt uppvisning i hur man levererar punkig popmusik från de mörkare delarna av hjärtat. Tre gitarrister lyckas skapa en monstervåg av ljud så man som åhörare får hålla sig i för att inte kastas omkull. Med den färska singeln Betongbarn som på så kort tid lyckats bli ett vilddjur på scenen som en självklar höjdpunkt under setet. Men även Stockholm Brinner och Om Jag Tänker lyckades tatuera in sig i själen på mig.
Men visst kändes den fantastiska trummisen bakom Hurula väldigt bekant? Jovisst, det var ingen mindre än Jonna Löfgren. Till vardags trummis i Glasvegas. Jonna som exklusivt avslöjade för Drefvet att hon flyger till Glasgow i dagarna för att bege sig in i studion och spela in nytt Glasvegas-material.
Hurula med sitt fantastiska band bjöd på kvällens i särklass svängigaste spelning. Det var kaskader av knockout-slag.
Sista pop-ess ut var Markus Krunegård. Störst jubel, högst allsång, bekvämast i scenkostymen. Men det brann aldrig till. Jag har sett Markus spela så många gånger nu att jag VET hur överjävligt bra det KAN vara. Men denna fredag i Huskvarna var inte en av de kvällarna, tyvärr. Det är på intet sätt en dålig spelning, herregud nej. Det svänget som kokar upp under t.ex Du stör dig hårt på mig skulle få vilken termometer som helst att explodera. Och gensvaret i livefavoriten Jag är en vampyr är omöjligt att värja sig emot.
Höjdpunkten under Krunegårds set blir (som vanligt) Korallreven och Vintergatan som på senare år har växt sig till en enorm konsert-avslutare. När Markus från scenen mässar om att mänsklig värme är vår räddning. Att mänsklig värme är botemedlet, svaret, hjälpen till alla våra problem. Då, just då tåras mina ögon. Då reser sig hårstråna på mina armar. Då är det så fantastiskt vackert att inga ord i världen kan beskriva vad som händer.
Så infriades då mina skyhöga förväntningar? Svaret kan inte bli något annat än ett rungande JA. Det här blev ett popsnöres infriade innersta önskningar.
Det hade ju varit extremt mäktigt om artisterna hade kört nån låt tillsammans. Men man kan inte få allt här i världen.