När STHLM Fields ställde till med fest på Gärdet den 6 juli förenades artisterna i startfältet av rockmusiken. De skilde sig också lite åt. Lover’s Skit kan väl sägas vara de uppnosiga ungarna, Viagra Boys räk-avantgardisterna och The Hives någon form av rock’n’roll-maskin. Och så Hurula då. Som en emotionell, dyster storebror i denna dysfunktionella familj. Det kan inte vara lätt att vara den som står för känslorna i det här sammanhanget kanske?
Mja, det kan vara lätt att tro att Hurula inte skulle klara av en stor scen, att han skulle göra sig bäst på en intim klubbspelning. Faktum är dock att han har lång erfarenhet av stora sammanhang, jag såg honom exempelvis redan för tio år sedan på en av Popagandas stora scener. Så erfarenhet finns. Bandet är också ett riktigt dunderband. Världsartisten Henrik Palm på gitarr. Hugo Molke Mortensen bakom trummorna, han har bland annat hållit takten med Sibille Attar tidigare. Och så Terrible Feelings-medlemmarna Anton Collinder och Manuela Iwansson på gitarr respektive bas. Manuela Iwansson är ju förresten en stjärna även på egna ben, men det har ni väl koll på. Läs HÄR annars.
Nå. Festivalupplägget gjorde att setet blev kortare än annars, men det medförde samtidigt att intensiteten ökade. Att musiken är känslosam betyder det ju inte att explosionerna uteblev. Urvalet var också smart, fokus lades på hits såsom Om jag tänker alls, Skjut mig och 22. Den sista framfördes i en fantastisk fin utdragen version där Hurula tackade för sig och sedan lät medmusikanterna hamra fram de sista tonerna i någon form av organiserat kaos. Så här såg det hela ut:
