Att lyckas med en cover går i mångt och mycket ut på att hantera motsägelsen i att vara originalet trogen men samtidigt göra låten till sin alldeles egen. Med en i grunden fantastisk låt, en hjärtvrängande svensk text och en innerlighet från själens djupaste avgrund lyckas Nina Ramsby tillsammans med Martin Hederos och Jacob Hellman förbluffande fulländat med den bedriften och gör däri en av tidernas starkaste covers. Bannemej.
”Little Star” är möjligtvis Stina Nordenstams puttinuttigulligaste låt (i alla fall till soundet, som det möter en vid den första lyssningen). Därvidlag hör den också till hennes mest lättillgängliga alster och kan med rimlighet anses vara hennes största hit. Detta utan att det förtar låten på någon av dess ärlighet eller charm – med den väna, skira rösten och den säreget atmosfäriska ljudbilden blir låten som ens älskades famn, ett välbehagets lugn.
På Nina Ramsbys och Martin Hederos platta Jazzen blir ”Little Star” till ”Du min vän”. Famnen är densamma, men nu är det en förtvivlan som söker sin tillflykt till medmänniskan, klamrar sig fast, faller samman.
Men på något vis är känslan i grunden ändå densamma i de båda versionerna.
Mycket har det att göra med att Stina Nordenstams låt trots allt inte alls är någon gullig historia – den allmänrådande tolkningen (även från Nordenstam själv, sägs det) är att låten handlar om ett självmord. Denna vetskap ger inte bara en extra tyngd till låten. Det förklarar måhända även hur ett så fjäderlätt stycke ändå kunnat drabba en så starkt.
Med detta sorgliga tema blir mjukheten i ”Little Star” till en ton av acceptans, av en sorgsenhet som finner sig i att det nu är för sent, och av en nästan religiös förhoppning att en plågad själ nu funnit ro. Samtidigt är tonerna kantade med en vemodets hopplösa fråga – ”kunde jag ha gjort något, något mer?”.
Här blir ”Du min vän” till en tidsmaskin, en möjlighet att göra det där något, att finnas till hands, att kanske rädda ett liv. Där Stina Nordenstams original förlikar sig med att sångens du ”had to go” har Nina Ramsbys ord fortfarande möjligheten att vädja – ”jag vill inte se dig gå… var kvar, du min vän”.
Texten till ”Du min vän” är, till skillnad från förlagan, nästan brutalt rak. Med bibehållet lugn berättar den hur förtvivlat jobbigt det är att vara anhörig till någon vars mörker och smärta stundom gör att en inte alltid orkar – men samtidigt att kärleken alltid finns där, famnen, hoppet. Vännen, som inte flyr när den plågades smärta blir för jobbig, utan gör allt för att lindra med sin närvaro.
Oerhört ärligt och starkt. Ett ofantligt vackert vemod.
Mycket tack vare rötterna i Nordenstams förlaga blir sångens ton unik – den talar direkt till lyssnaren och hens sprickor och mörker, bjuder in, erbjuder sin läkekraft.
Att Nina Ramsbys röst sedan liksom tar Jacob Hellmans i handen och ledsagar den in i hans vers stärker ännu mer känslan av sårbarhet och vänskap, och med Ramsbys stämsång nästan viskande i bakgrunden blir bräckligheten i Hellmans till extra styrka i den omfamnande tröstelåten.
Till och med saxofonsolot i ”Du min vän” svarar mot sin spegelbild i ”Little Star”. Men den spröda altsaxen har här blivit en barytondito, vars dova spruckenhet blir som till ett rostigt kärl för tårar, och när Jonas Kullhammar svetsar iväg blir den smått omöjligt höga tonen till en exorcistkniv som skär upp ens hjärta och låter en gråta ut alla demoner, för att sedan låta melodin falla mjukt tillbaka ner i det tröstande lugnet.
Originalets mässande barnkör och dess bön till någon gudomlig allsmäktighet utelämnas dock i covern. Den behövs inte. Vi behöver inte Gud här, den plågade själen är ännu inte i hens händer. Vår förtröstan ligger här och nu, är vid liv.
Vi har en vän.
En låt som lyssnar.
∷ ∷ ∷
PS. Ojdå. Ja, jag får ta och be om ursäkt för att jag ännu en gång råkat skriva om självmord och död och elände. Vet inte riktigt varför det bidde så. Kanske för att musiken, som så mycket annat, blir starkast och mest livsbejakande när den stirrar döden i vitögat. Vi säger så. Lev väl nu, min vän!