Ärligt talat mina vänner så trodde jag inte det här, jag trodde verkligen inte att han hade det i sig.
Thåström inte bara blåser bort alla tänkbara tvivel jag har, han visar en helt ny sida av sig själv som inte bara känns..munter..utan faktiskt genuint lycklig.
Vi tar det från början (av kvällen) med nytt skivsläpp så står det ju liksom skrivet i stjärnorna att det blir en ny turné. Joakim Thåström verkar gilla att göra det traditionsenligt. Skivsläpp, turné, tystnad, skivsläpp, turné, tystnad, skivsläpp, turné… du fattar. Senaste skivan ”Somliga Av Oss” var om vi ska bedöma den bland andra skivor väldigt bra. Om vi ska bedöma den efter Thåströms tidigare verk, bra. Det finns låtar på den skivan som jag plockar ut och håller som personliga favoriter. Men nu är det inte albumartisten Joakim Thåström vi ska prata om. Det är liveartisten. För det finns en väldigt väldigt stor skillnad där.
Thåström (med sitt fantastiska band antar och hoppas jag) har en näst intill unik förmåga att arrangera om, klä om, stöpa om, trimma, och muskla upp. Att i replokalen inför turnén inte bara pumpa upp låtarna utan bestycka de med taggtråd, huggtänder och… och… ja det är någonting mer.
Den där förmågan som få, om ens någon annan artist besitter.
Att förvandla någonting bra till något extraordinärt.
Jag vet att jag skriver stora ord, tro mig jag vet.
Men det går inte att göra annat.
Jag tvivlade ärligt talat innan spelningen i SAAB Arena, jag trodde att superlativ-dagarna var förbi.
Jag hoppades att det skulle vara svinbra, jag trodde det skulle vara bra.
Det blev som det brukar bli när Joakim Thåström står på en scen, fast den här gången helt annorlunda.
Nej, jag knockas inte direkt i öppningslåten Magiskt oändligt där publikens jubel nästan dränker musiken. Han verkar vara efterlängtad, han som givetvis kommer ut på scenen några sekunder efter alla andra.
Nej, det är istället i låt nummer två Beväpna dig med vingar som jag börjar märka att det här är på väg åt ett håll jag inte såg komma. Musiken tar helt över min kropp, det är så otroligt tungt, skitigt och tajt att jag bara ger upp. Thåströms röst sätter sig mitt i bröstet på mig och det både låter och känns där och då som att han aldrig har varit bättre.
Men det här har ni ju läst och hört förut. Vad är det då som är så annorlunda den här rundan?
Det är den där förmågan att trycka ut låtarna till bristningsgränsen, att varenda vers och refräng framförs som om det vore för sista gången.
Jag menar, att kunna arrangera om en ganska så jämntjock låt som Old Point Bar och förvandla den till en av de mäktigaste låtarna jag någonsin upplevt live med Thåström, DET är en bedrift.
Eller att få Alltid va på väg (som Thåström presenterade som den bästa låten någonsin, alla kategorier) att låta som att den hade en självklar plats i låtlistan mellan Where The Streets Have No Name och I Still haven´t found what I´m looking for är en bedrift, utan att för en sekund tumma på de Thåströmska tumreglerna.
Ungefär såhär är det, i lite över två timmar. Thåström med sitt fantastiska band (de har på riktigt en väldigt stor del i att en spelning med Thåström inte går att jämföra med någonting annat i detta land) ser till att ingen, absolut ingen lämnar hockeyladan med några som helst tvivel om vem som sitter på den där tronen och som kommer sitta där en bra stund framöver.
En fullkomligt magnifik version av Kort biografi med litet testamente följs upp av en bedårande fin version av gamla örhänget Flyktsoda som i sin tur följs upp av en makalöst mäktig version av Södra korset (jag vet att du inte kommer tro mig nu. Men Joakim Thåström… dansar)
Jag stod och funderade för mig själv under spelningen hur man bäst skulle kunna förklara de olika versionerna av Thåström.
Skivversionen och scenversionen.
Det närmsta jag kom var det här: Gå in på youtube och sök efter kramar. Kramar i filmer, kramar från bröllop, kramar från vad som helst och när som helst. Jag tror inte att det kommer ge dig speciellt mycket.
Om du istället får en kram, en riktig innerlig kram från någon du tycker om, någon du älskar, någon du håller av, på riktigt. Visst är det annorlunda? Visst är det fantastiskt?
Där är svaret. Vad det är vet jag inte riktigt.
Men jag vet att det är fantastiskt fint.
Och jag vet att jag inte kan få nog.
