Popaganda, Dag 2
Lördag den 1 september
Eriksdalsbadet, Stockholm
På grund av anledning snubblar jag tyvärr in på området först efter det att Lova inlett denna festivalens andra dag på lilla scenen och med endast slutklämmen av dagens första gig på den stora kvar. Här hamnar jag mitt i vad som förefaller vara något slags danceaoke-flashmob i publiken och kan med stor säkerhet dra slutsatsen att jag just missat ett alldeles rysligt härligt turnéavslutningsgig. Och det stryker en glädjeskuttande Linnea Henriksson under på.
Attans. Men nåja – jag får bita i det morgontrötta äpplet och nöja mig med att ändå ha fått kickstarta dagen med en snabb trevlig energiinjektion, för att fortsätta festivalen vid lilla scenen.
Jag konstaterar att 15:30-slotten på på årets festivalschema tycks vara vikt åt band med ordet ”Pale” i, samt att dessa band ska ha åtminstone en medlem med ett påtagligt blekt yttre (exakt ett dygn tidigare var det ju Pale Honey som hade lilla scenen i besittning). Därefter tänker jag att Pale Waves sångare, Heather Baron-Gracie, med sin framtoning lätt skulle kunna passera som dotter till Robert Smith och PJ Harvey (nej, Smith och Harvey har inga barn ihop). Och de har ju knappast varit galjonsfigurer för de mest lättsamt glädjesprudlande av poptongångar.
Men glädjen är påtaglig även här – snarare än kajalgothig svårmodspop (not that there’s anything wrong with that) är det en påtagligt medryckande trallvänlighet och sprudlande gitarrglädje som studsar både gulligt och klösigt; soundmässigt har de inga problem att tränga sig in bland band som Metric och CHVRCHES i poplandskapet, och Heather Baron-Gracies scenenergi och spontankoreografi – hon spruttar stundom fram likt en korsning mellan Michael Jackson och Frankensteins monster – är svår att värja sig mot. Varför en nu skulle vilja göra det.
Dagens flottetur med Pool Sessions har tilldelats Sibille Attar, som senast giggade på festivalen för fem år sedan. Utrustad med endast en cittra som komp utgör hon ett trevligt interludium på ett par låtar; en fin och god insats för att spela fram lite ljussprickor i molnfluffet. Nya Casino med kontinuerlig CashBack blir allt fler. Här har vi listat flera seriösa aktörer som även ger dig free spins för att prova riskfritt.
En och annan solstråle letar sig sedan så ner mot stora scenen, där sedan Mwuana spottar sina Bromsten-rhymes. Precis som Robin Nyström, som det står i Mwuanas pass, själv påpekar är det lite märkligt för honom att göra det här och nu, mitt på dagen, ute i dagsljuset – med sin innerlighet lyckas han emellertid ändå blidka festivalschemats och publikens behov av rap och hiphop-beats.
På tal om lynnigt solsken – nästa akt på dagens spelschema passar vädret på fler sätt än ett: britten Adio Marchant, alias Bipolar Sunshine, förefaller till en början måttligt begeistrad över att vara här när han stegar in på den lilla scenen, men han behöver inte sjunga många toner innan vi all misstänkt lojhet från hans sida är bortblåst. Inte för att han är de yviga gesternas man, men hans lugn omfattar en magnetisk innerlighet. Precis som hans namn antyder har han en dubbelhet i sitt artister, men det handlar inte om några tvära kast mellan olika uttryck – snarare navigerar hans sång på en stadig kurs genom ett eklektiskt farvatten blandat av både pop, electronica, EDM och soul, och färden stävar fram med en personlig ärlighet som gör den här stunden vid lilla scenen väldigt behaglig.
Tove Styrke får det att spricka upp ordentligt med sin närvaro på stora scenen. Förvisso var redan hennes första besök på festivalen för ett par år sedan en hyfsat både proffsig och glädjesprittande historia, men nu har hon verkligen blivit varm i sina scenkläder – det är ett riktigt fullblodsproffs som släpper loss och med säker hand kan släppa loss varje vibration av sin sprudlande showglädje. Hennes sång försvinner stundom lite i ljudmixen, men det utgör inget större problem för Tove och hennes förmåga att hålla i publiken med sin energi.
De Berlin-baserade australiensarna i Parcels beskrevs av Popaganda själva som det band som troligtvis skulle hitta flest nya fans på festivalen. Och det ligger det nog en del i. Men det tar ett tag, där på lilla scenen. I alla fall för dem i publiken som, som jag, hyser lite allergi för artistimage som inte känns helt skräddarsydd eller naturlig. För några av bandets medlemmar tycks den vara nästan utstuderat icke-utstuderad med sin normcore-aura av ihoprafsad gymnasietisdag, emedan sångaren Jules Crommelins framtoning snarare är en gnutta överdrivet campig.
Men när väl ljuden tar sig ut genom fasaden – vilket de trots allt gör – så slås jag över vilka fenomenala musiker och showare vi har att göra med här. För popsvänget som de studsar mellan funk och disco tillsammans med deras spelglädje får mig, och garanterat många med mig, att vilja lyssna mer, och det utan att någon image stör mig nämnvärt längre. Äh, den funkar.
Efter att sedan Metronomy på stora scenen välkomnat kvällsmörkret med såväl sprittigt hittiga popslingor och quirkiga electrosound som ordentligt med ljusdränkning så får vi ta och låsa fast vår uppmärksamhet ordentligt till den lilla scenen. För det är nu det händer. Redan när Beethovens Pianosonat nummer 14 i C moll – mer bekant som Månskenssonaten – djärvt triggar igång nästa konsert blir det tydligt att det som kommer här är dramatik.
Den som är bekant med Jenny Wilsons karriär vet att hon ständigt söker nya vägar och uttryck för sitt artisteri, utan att för den delen tappa minsta fiber från den röda tråd som är hennes unika och sanslöst begåvade konstnärskap. För ja, det här är konst – när hon gör entré i toppen av ett knallgult, tja, krinolinberg, omgärdad av dansare är det här lika mycket en performance som det är ett festivalgig.
Men det känns aldrig pretentiöst; det är hela tiden ändå en konsert, det är musik, och inget som känns överdrivet eller skruvat. För det här är Jenny Wilson. Och hur ovanligt skådespelet än är så är det därför hela tiden helt naturlig. Och rysligt starkt. Den här inkarnationen av Jenny Wilson är mäktigare än någonsin – hennes person och tillvaro har raserats och här pånyttföds hon som en rasande Fågel Fenix, brinnande av såväl ilska och sorg som glädje och kärlek. Tyngden i rytmerna mixas med hårt och kontrastrikt färgmättade strålkastarmattor till skrikande fonder bakom Jenny Wilsons starka röst och egensinne – och det går inte att göra annat än att knockas.
Efter denna urladdning kan man befara att dagens och hela festivalens avslutningsnummer riskerar bli lite av ett antiklimax. Dessvärre är det en farhåga som i någon mån infrias.
Veronica Maggio – som ju hade samma ärofyllda uppdrag på Popaganda för fyra år sedan – är förvisso ett tryggt val att tilldela upploppssträckan på festivalen. Kanske en smula för tryggt …. Gigget är sommarens enda för Maggio, och visst ger det kvällen en lätt elektrisk air av exklusivitet. Men också en liten bismak av gammal skåpmat. Att, som enda nyhet ur hennes numera ganska gedigna låtskattkista, få höra hennes första hennes första engelskspråkiga ansats, Jocke Berg-samkompositionen 20 Questions, live är förvisso trevligt, men inget som knockar oss ur strumporna.
Scenografin är en förhållandevis enkel men vacker historia – ett chokladkakigt rutnät av fönsterkarmar, var och en med eget skirt gardintyg dramatiskt vajande, svepande i kvällsbrisen. Den erbjuder en effektfull dans med strålkastarnas variationer, men med de stora doser motljus och väldigt mättade färger som egentligen skulle kunna dränka konserten i dramatiskt djup blir det hela snarare ganska … platt. Både stämningsmässigt och rent fysiskt, då fönsterfonden skärmat av scenens stora rymd och begränsar Maggios rörelsemöjligheter till ett tvådimensionellt vankande fram och tillbaka mellan musikerkollegornas positioner på scenen. Nu ska vi kanske inte fundera i banor av att kalla det här en ”dålig” föreställning – Maggio gör vad hon kan, och hon kan det bra. Men – ja, det blir lite väl många ”men” här – det blir aldrig riktigt engagerat.
Både Veronica Maggio, publiken och festivalen i sig hade förtjänat en lite bättre lösning, för att få till ett ordentligt utropstecken på festivalen.
För den som väljer att inte hoppa på en av bussarna till festivalens eftersläpp på Nobelberget blir det därför att traska hem med en avstannande tystnad genom den sista sommarnattens svala vemod, snarare än i ett kvardallrande glädjerus.
Men. Gott så.