Vad kan väl vara en bättre start på semestern än att kombinera ett festivalbesök med att hälsa på nära och kära? Sagt och gjort. Drefvet tog sitt pick och pack för en tur till den norska huvudstaden.
Jag hade sneglat lite mot Tons of Rock när line-up annonseringar har dykt upp i diverse flöden på sociala medier och gång på gång häpnat över vad som bokats. Till slut gick det inte stå emot.
Jag ska på min första rockfestival!
Jag ska inte ljuga. Jag hade en hel del förutfattade meningar om rockfestivaler.
Om folket, om stämningen, om banden, skitigt, skränigt, fylla och galenskap. Min egentliga enda erfarenhet av en rockfestival tidigare är en eftermiddag på Skogsröjet. Och ja, det var precis som jag trodde att det skulle va. Så har man sett en rockfestival så har man sett alla? Fel, fel, fel Tons Of Rock visade sig vara något helt annat. Innan vi går vidare ska jag ärligt erkänna att NEJ, jag har inte konverterat till rocken.
Långt ifrån.
Det sägs att det är viktigt att göra ett gott första intryck, och där lyckades ToR glänsa direkt.
En väldigt smidig direktbuss från tågstationen till festivalområdet. ”Har dere ikke vips? gå på bussen bara”
När man skulle hämta ut armband möttes man av smilande hjälpsamma människor, ”kos dere”.
När man visade upp pressarmband, ”kos deg på jobb”. Kan det vara så att våra grannar i väst helt enkelt bara är väldigt mycket trevligare? En diskussion för senare. Nu är det festival som ska avhandlas.
Första kvällen fick stryka på foten på grund av sen ankomst och andra prioriteringar.
Men vaddå, Metallica liksom. Vad är väl det att se.
Så torsdagen fick bli premiärdagen för Drefvet och första bandet ut var Sklitakling. Precis en sån käftsmäll man behövde. Ungdomlig, punkig energi. Skränigt, skevt, lustfyllt och jävligt bra.
Akkurat vad kroppen just där, just då behövde.
Tons of Rock stoltserar med tre olika scener. Den minsta, tältscenen ”Moonlight Stage”, en väldigt stor, men inte största scenen ”Vampire Stage och main stage ”Scream Stage”. Punkslynglarna i Sklitakling spelade i och välte nästan det stackars tältet.
Mellan spelningarna är ju det stora nöjet att bara flanera runt på området. Kolla på människorna, supa in atmosfären. Dricka gott och äta gott. Och mat fanns det i förbannelse. Hur många olika matmöjligheter. Något för alla smaker och humör. Väldigt många olika barer vilket gjorde att det väldigt sällan blev köer som i sin tur bidrar till att hålla humöret uppe. Väldigt bra planerat från logistikavdelningen.
Efter Sklitakling och flanerande så hade det blivit dags för ett av de banden jag hade sett fram emot allra mest. Oslo Ess. På ”Scream Stage” framför en otroligt stor publik levererade bandet ett otroligt set. Det var plattan i mattan från första låten. Allsång, dans, jubel och ett gungande publikhav. Det märks att bandet har gjort sina tiotusen timmar på vägarna. Det är svinigt tight och svängigt. Hoppas att en svensk publik inom en väldigt snar framtid får känna på energin från Oslo Ess.
En av fördelarna med att vara på festival är att man inte känner sig tvingad att se en hel spelning. Man går nyfiket mellan scener och spelningar och lyssnar, känner in. Bra? Vi stannar. Inte bra? Vi går vidare.
När band som Katatonia, Igorr spelade så, njaee, en låt eller tre sen fick det vara bra. Har hört att FÖR mycket rockmusik inte är bra för kroppen.
Ett band som fick oss att inte bara stanna, utan verkligen LYSSNA var Opeth. Dagens hittills största publik vid den stora scenen fick uppleva en..ett..ja det är väldigt svårt att sätta fingret på exakt vad Opeth är och vilken musik man kommer att få höra. Det är growlande sång till stenhårda riff, det är skönsång till akustiskt komp. Det är berg och dalbanetakter. Matematikrock och rock utan handbroms. Men det är bra, det är hypnotiskt bra för du har inte en aning om var musiken kommer ta dig. Att döma av publikens jubel och reaktioner så var det fler än jag som lämnade spelningen nöjd.
Ingen riktig rockfestival är väl värd namnet utan att ha några riktigt gamla rockrävar på spellistan.
Tons Of Rock är inget undantag. I år presenterade man band som W.A.S.P (förvånansvärt vital och energifylld Blackie Lawless som sjöng som om det vore 1984, ett helt ok set), EXTREME (såg inte och orkade inte vänta på ”More Than Words”), Uriah Heep (jodå det lät bra, men det känns så jävla konstigt att se dessa gubbar spela rockmusik. Musiken kändes väldigt dammig stundtals.) Judas Priest (såg inte för att..eehh..ville inte)
Att skriva om alla band man såg går inte. Det ÄR tjusningen med festival. Du ser så otroligt många konserter och får så vansinnigt många intryck på kort tid att minnesbanken håller på att explodera och rinna över.
Torsdagskvällen avslutades med TOOL. Äntligen! Jag hade chansen för tjugo år att se bandet på Hultsfred, men annat kom i vägen. Nu så skulle inget få stoppa oss. Förväntningarna var skyhöga, det här skulle bli den bästa spelningen jag sett i hela mitt liv. Jag visste det. Men..njaaee..jo kanske. Det var bra.
Jag hade liksom glömt att TOOL är VÄLDIGT speciella. Det är utmanande att lyssna på TOOL, det är svårtuggat att ta till sig TOOL. Och när huvudet och kroppen är slitet efter en dag på festival, ja då lever tyvärr inte bandet upp till de där omöjliga förväntningarna. Det var bra. Bra. Men..
Fredagens spelningar bestod av Valentourettes (ett hyllningsband till den legendariska ikoniska Joachim Nielsen som hade banden ”Jokke og Valentinerne” och ”Jokke med Tourettes”, tänk dig ett hyllningsband som spelar t.ex Thåström eller Winnerbäck-låtar nästan 30 år efter att artisten dött. Man förstod vilken otrolig påverkan denne Jokke haft på norsk musik när personer i alla åldrar sjunger med i texterna. Texter som andas mörk självbiografi och svidande diskbänksrealism. Det var en ära faktiskt att få uppleva dessa låtar live och få ta del av en nationalklenod.)
Skynd, denna mytiska, mystiska sångerska som gör låtar om..eller Wikipedia får förklara istället: ”Skynd, som bildades 2017, har specialiserat sig på att skriva musik om uppmärksammade mord och massakrer, bland annat Jonestownmassakern och Columbinemassakern samt mördarna Mary Bell, Gary Heidnik, Katherine Knight och Chris Watts.” Och jodå, det är så skruvat som det låter.
Allt detta mörker till tonerna av hård industriell rock.
Det funkar i allra högsta grad. Konstigt ja, svängigt JA.
Empire State Bastard, ett band jag aldrig tidigare hade hört talas om men som jag turligt nog läst om i avisen nån dag innan spelningen. Det visade sig vara Simon Neil, sångare i Biffy Clyros lilla extraprojekt. Enligt den norska tidningen så utlovades det extremmetal (ännu en genre jag aldrig hört talas om) och det var i all ärlighet vissa stunder olyssningsbart för dessa delikata pop-öron. Mr Neil skriker för full kraft i mikrofonen till tonerna av..av..hård tung rockmusik. Konstigt? Ja! Bra? Nej, inte direkt!
Bra var istället band som Turnstile, Span och framförallt Gluecifer. Som alla låter helt olika men som levererade spelningar som var så sprängfyllda med energi och entusiasm och den här genuina tacksamheten till sin publik. Det är så otroligt vackert att beskåda.
Gluecifer ja, äldre har de blivit men satan i gatan att de rockar fortfarande.
Öppningen med Automatic Thrill OCH Get The Horn är svår att värja sig emot.
Fast vi nu närmar oss slutet på dag två (för drefvet) så har mina festivalfördomar ännu inte infriats.
Inget fyllesvineri, inte skitigt, skränigt jovisst men kom igen, utan fortsatt bara lyckliga människor som trivs tillsammans på ett rent och snyggt grönområde. Det fanns gott om sopstationer att slänga sitt skräp (vilket de allra flesta gjorde) det var gott om vattenstationer att dricka vatten på under gassande sol (vilket de allra flesta gjorde) det delades ut solkräm och vattenpåsar (googla jag viste inte heller vad det var) vilket är en otrolig generös gest till sina gäster. Såna saker skapar en god stämning.
Var folk fulla? Ja självklart. Men glada. Folk var glada.
Sista dagen startades med bandet Pil & Bue (in på spotify direkt när du läst klart!!) som levererade en riktigt mäktig spelning. Duon (stenhård gitarr och smattrande trummor) var en väldigt trevlig bekantskap.
Du tänker direkt Johnossi, nej nej..hårdare, svängigare och mer drömskt än så.
Jag vet inte vad du tycker om tysk thrashmetal, du kanske älskar det, jag tycker att det bör intas i måttliga mängder. Så efter att ha bevittnat en hel (ja en HEL) spelning med thrash-legendarerna i Kreator så kanske du förstår att jag var både knäsvag och urlakad. Jag kanske får skylla mig lite själv att jag laddade upp med ett besök hos de tokiga brasilianarna i Cavalera innan.
Svängigt och argt så det räcker och blir över.
Nej då kändes det ganska skönt för själen att få bryta av med lite ZZ Top, jepp de lever fortfarande (eller ja..några iaf) och det levererades gamla hits som fick gutta (väldigt få jenter) att ställa sig på borden och minnas tillbaka till en tid då de hade både hår och kroppshållning kvar. Ett fantastiskt skådespel som utspelade sig framför ögonen. Det lyste av glädje i ögonen. Höfter som fick liv. Stämband på bristningsgränsen. Öl som spills och bord som knakar. Men jodå ZZ Top imponerande på mig. Och det är ju en fysisk omöjlighet att stå emot öppningsriffet i La Grange.
Där sattes punkten för min första riktiga rockfestival. Orken och energin var slut. Intrycken var för många och för stora. Band som Greta Van Fleet och Satyricon får ursäkta. Det var säkert magiska spelningar.
Men min rockmusik-kvot var fylld.
Så hur ska man då sammanfatta Tons Of Rock 2024? Det är omöjligt att inte nämna alla varma vänliga personer som arbetade med och runt festivalen. Hjälpsamma, trevliga och leende.
Logistiken runt detta monsterarrangemang kan inte få annat än högsta betyg. Att ansvara för så ofantligt mycket människor och se till att de på ett tryggt och säkert sätt kommer fram och kommer hem är imponerande.
Är jag såld nu? Kommer jag vara en bestående gäst på rockfestivaler? Njaee så långt vill jag inte gå.
Jag har insett nu att det går att få för mycket rockmusik. Vissa stunder hade jag betalat stora pengar för att få höra något annat, inte så argt, inte så hårt. Nu svär jag i kyrkan, jag vet.
Tons Of Rock är en festival väl värd att besöka.
Oavsett om du gillar rockmusik eller inte.
