Anna von Hausswolff är ute på ett segertåg och stannade i lördags till i Norrköping. När jag berättade för en bekant att jag skulle på spelningen, avfärdade denne von Hausswolff som tråkig. Jag kan till viss del förstå den inställningen. Dels är musiken relativt svårtillgänglig, vid en hastig lyssning kan partier uppfattas som enformigt monotona. Dels är det rätt många pretentiösa rocksnubbar som gillar hennes musik och pretentiösa rocksnubbar utgör ju oftast ett rätt trist sällskap. Så hur var då spelningen?
Musiken må kunna framstå som monoton vid en hastig lyssning, men lördagens spelning var nog en av de mest omväxlande spelningar jag bevittnat. von Hausswolff växlade från ursinniga ljudmattor till riktigt lågmälda partier. Konserten inleddes med att von Hausswolff var långt ifrån publiken, knappt synlig i mörker och motljus. Hon avslutade konserten med att komma ned på golvet och möta publiken öga mot öga. Mycket, mycket starkt. När det gäller själva musiken saknar jag just nu ord för att beskriva den, ni får kolla upp den på egen hand. Den är i varje fall långt, långt ifrån tråkig.
