Om man bara läser en konsertrecension från en spelning med Avantgardet så kan man tro att bandet är en kringresande musikcirkus.
Att det bara är tjo och tjim och allt slutar med att Rasmus hamnar i publiken. Inget kunde vara längre från sanningen.
Förutom det där med Rasmus då. För så är det bara.
Känslor. Om man bryter ner alltihop så handlar det om känslor. Kärlek. Sorg. Hat. Saknad. Längtan hem. Längtan bort.
När Rasmus Arvidsson presenterar låten Du Ska Få Se Mig så gör han det med en ursäkt. Att nu kommer ”tråkig musik”.
Men jag tror det handlar mer om att Rasmus måste göra den låten. Att få orden ur kroppen. Dela med sig av känslor.
Det finns inget band i detta land som gör det bättre just nu, att dela med sig av känslor. Myten att smålänningar är snåla är förkastad. Ingen orkester i världen är generösare. Inga delar så gärna med sig av sina hjärtan. Sina tårar. Sin glädje. Sin sorg.
Oavsett om orkestern framför låtar skrivna av demoner eller låtar skrivna i solsken så gör man det med hjärtat knutet i handen.
Det är en fysisk omöjlighet att inte dras med i känslostormen. Du kan hoppa. Du kan dansa. Du kan stampa taktfast med foten.
Du rycks med vare sig du vill eller inte.
Jag vet inte vilken den magiska ingrediensen är. Och uppriktigt sagt så bryr jag mig inte. Jag är bara så innerligt glad att jag får uppleva det.
I vackra Värmekyrkan under Where´s The Musics sista kväll dras jag med. Jag står med Östergötlands största leende. Jag står med tårar i ögonen. Jag svänger på kroppen. Jag vet inte varför. Musiken javisst..men det är något mer. Något vi i publiken inte ser eller hör.
Men vi känner det. Det pumpar upp adrenalinet i våra kroppar. Det får oss att sjunga. Det får oss att dansa och slåss.
Hög I Gränder, Fårskinnstearaway, Horsepundarpop, känslor. Utspillda i en gammal industrilokal.
Vi dansar i de så det stänker upp på väggarna.
Och jodå.
Han hamnade i publiken.
Såklart.
Tack Avantgardet.
Tack för generositeten.
