Eurovisionartist, queerförebild och dessutom leverantör av desperat rock där minst varannan låt har banger-potential. Bambie Thug gjorde Stockholm, Slaktkyrkan stod för lokalen.
Ska jag vara ärlig var det väl i första hand det visuella som styrde mina steg mot Slaktområdet. Att plåta Bambie Thug lockade. Musikaliskt var jag väl också i och för sig nyfiken, lyssnade en hel del Marilyn Manson i en formativ ålder. Och det finns väl beröringspunkter. En del av de mest energifyllda låtarna påminner om Manson, som exempelvis Tsunami (11:11). Samtidigt är variationen stor. Det som gjorde mest intryck var faktiskt den emotionella balladen Children Should Be Laughing. Den föregicks av ett brandtal för Palestina, något som normalt inte riktigt brukar beröra mig på djupet. Israel-Palestina-konflikten blir allt som oftast i Sverige reducerad till någon form av förutsägbara positioneringar som mest påminner om konflikten mellan sportfans. Men Bambie Thug lyckades med konststycket att röra till och med den här cyniska fotografen till tårar.
Något som också bör nämnas är publiken. Publiken gör ju minst halva spelningen. I det här fallet var stämningen rätt familjär, påfallande många unga hade lyckats övertala en målsman att följa med. Så det blev en lite knepig blandning: ung publik, alkohol i baren och en rätt sexbestruken show. I praktiken funkade det dock mycket bra, den övergripande känslan var dock någon form av queerfamiljtrygghet. Så här såg det ut på scen:
