Det var inte jättelänge sedan Emma Essinger senast dök upp här på Drefvet, och egentligen hade jag tänkt att ta det lite lugnt med att skriva om henne ett tag… Men nu lät jag mig ändå övertalas av en liten kedja omständigheter; inte minst av att kedjan ifråga ledde fram till det faktum att det ju idag – då Emma släpper sin nya cover – råkar vara fredag. Dessutom ger det oss möjligheten att gräva fram en alldeles för bortglömd mastodontröst ur den svenska populärhistoriska musikmylla.
Så här var det: Häromkvällen – det var så sent som i helgen, tror jag – hade jag lite svårt att sova. Inget ovanligt. Jag försökte vagga mig till sömns med en lite lagom otäck podberättelse från en försiktig telefonhögtalare. Inget ovanligt det heller (för mig, alltså – jag har förstått att de flesta, märkligt nog, inte väljer skräck som sömnmedel). Då jag nu hade betat av alla avsnitt av både ”No Sleep-” och ”Creepy-podden”, så var det emellertid första gången jag hittade till Sveriges Radios ”Skymningsland”. Det avsnitt jag valde passade perfekt, och precis när dess eftertexter lästes så låg jag och vägde jag på kanten till kuddsnuttandets djup. Men min sista gnutta medvetande lyckades ändå snappa upp orden ”… Stämningsmusik: Krister Linder”.
Jävlar, där var ett namn som inte rört sig i mina örontrakter på länge! Jag gjorde en mental anteckning om att göra något åt det. Mer än så hann jag inte innan sömnen drog ner hela mig under ytan.
Dylika noteringar brukar ju sedan försvinna obönhörligt bortom alla drömmars mörker, men märkligt nog lyckads jag hitta den dagen därpå, och jag började botanisera. Kanske berodde det på att jag hade en liknande återupptäckt av Krister Linder för tiotalet året sedan, då jag, jag minns inte hur, råkade snubbla över metal-akten Enter the Hunt, vars tunga låtar Linder kröner med alldeles fenomenal sång, som ger bandet ett tämligen unikt sound i genren (likaledes formidabla Khoma kan möjligtvis nämnas som en adekvat jämförelse… Kanske var det via dem jag hittade till Enter the Hunt…?).
Enter the Hunt släppte EP:n ”Become the Prey” och därpå ett album ,”For Life, Til Death, To Hell, With Love”, 2006. Singeln Fighters kom 2009, men sedan har det varit tyst. Ska man lita till Wikipedia så är bandet emellertid inte formellt nedlagt, så kanske kan man hålla tummarna om en fortsättning…
Dessförinnan hade Linder rönt hyfsade framgångar tillsammans med Erik Holmberg i bandet Dive, som släppte tre album på 90-talet. Annars har han, på den här sidan millenniestrecket, varit sysselsatt med att göra filmmusik – exempelvis till Tarik Salehs hyllade rullar ”Metropia” (2009) och ”The Nile Hilton Incident” (2017) – och med att göra musik under eget namn; albumet ”Songs from the Silent Years” släpptes 2007, och ”Across the Never” kom i fjol.
Samt lite stämningsmusik till ”Skymningsland” då, uppenbarligen.
❦
Första gången jag (liksom många andra) fick upp öronen för Krister Linder var emellertid redan 1988. Då var han sångare i bandet Grace (då under sitt alias Chris Lancelot) som fick med en näve låtar i regissören Staffan Hildebrands ungdomskärleksdrama ”Ingen kan älska som vi”. Många minns kanske denna osaliga blandning av epatraktoravgaser, hårsprej och tonårshormoner som den film som sjösatte karriären för den då 18-åriga Izabella Scorupco – men det är nog ändå just titellåten, och inte minst dess sång från Krister Linders imponerande stämband, som bäst överlevt de 32 år som förflutit sedan den släpptes.
För det är fortfarande en riktigt jävla bra låt!
… var vad jag konstaterade under en repeat-runda på Spotify. Jag tror att jag rentav tänkte att någon borde göra en cover på den – samtidigt som sammanträffandenas lustiga märklighet fick mig att uppmärksamma orden ”Ingen kan älska som vi” fladdra förbi i en händelse på Emma Essingers instagram.
So here we are…
Och jominsann – om det är någon som kan plocka soundrussinen ur 80-talskakan och baka in dem i en smaskig nutidsbakelse så är det (som bekant) Emma Essinger. Ur Grace’ original har hon plockat ett reverbfluffigt trumbreak och låtit det vara grundbeat för sin electroversion, som hon gjort tillsammans med producenten EDEN. Det ger covern en betydligt mer dansant karaktär, men originalets svävande harmonier finns kvar. Essinger har dessutom varit texten trogen genom inte bara frångå sin engelsksjungande vana och leverera på svenska – hon gör det dessutom hela dialektvägen hem till Kristianstad, vilket gör det hela extra personligt. Och ”extra personligt” är ju något vi uppskattar hos en bra cover! Plus i kanten av ett redan stort fredagscoverplus för det!
♦