Esther har de senaste åren agerat supportakt till band som Deportees och Amason. Nu händer det då och nu att hon själv agerar huvudnummer, exempelvis när arrangören John Doe fixade en mitt-i-veckan-fest i Herrgårn, Linköping.
Herrgårn har byggts om och det gör förstås att en förändringsobenägen gamla stöt som jag riskerar att låta som Statler och/eller Waldorf i The Muppet Show. Jag ska försöka begränsa mig och bara påpeka två försämringar. Ett: Back in the days fick en fyra drinkar för hundra spänn. Två: Ett så pass klassisk spelställe som Herrgårn borde ha en bra, permanent scen.
Nå, nog med gnäll. Signaturmelodin till Cheers spelas i varje fall fortfarande på toaletterna. Och kanske något viktigare: John Does bandbokare har fortfarande en känsla för att trolla fram intressanta artister. Då är ändå skorna från tidigare generationers bokare stora att fylla. Bland tidigare musiker kan exempelvis Vive La Fête, Fläskkvartetten med Freddie Wadling och Eagle Eye Cherry nämnas. Den sistnämnde spelade på HG när han var som allra hetast. Nå, jag tycker som sagt var att Eshter passar väl in i den långa raden av vassa artister som spelat på HG. På något sätt lyckas hon skapa musik som är både intim och storslagen. Vill ni höra hennes pipa kan ni söka er till Spotify. Vill ni ta del av hennes charmiga, underfundiga humor bör ni följa hennes Insta. Ska ni kunna greppa hela hennes musikaliska genialitet bör ni dock se henne live. Det är något speciellt med att kunna se musiken skapas, framför allt när huvudinstrumentet är något så pass visuellt som en xylofon. Så här såg det ut i Linköping:
