Bandet Algesten hade den både otacksamma och tacksamma uppgiften att inleda kvällen på Arbis i Norrköping. Otacksamma för att publiken framför allt väntade på kvällens huvudakt Säkert! Tacksam för att den vackra lokalen var fullsatt. Publiken gav dessutom Algesten den uppmärksamhet bandet förtjänade. Stämningen var god, de flesta i publiken hade lyckats skölja bort söndagsbakfyllan. Någorlunda i varje fall. Algesten stod för en habil insats, vemodig indie som funkade väl. Säkert! var dock kvällens självklara huvudnummer.
Annika Norlin är snudd på provocerande genial. Både som låtsnickrare och som textförfattare. Provokationen ligger väl i att en själv i jämförelse framstår som så platt. Och under konserten kommer jag på mig själv med att känna mig extra puckad. Jag hinner uppfatta att en mening och tycker att den är mästerlig, men medan jag tänker på den meningen tappar jag bort mig och missar de följande fraserna. Nå, nu ska den här texten inte handla om behovet av skarpare recensenter i bättre form. Norlin kommer undan med att vara genial utan att det blir allt för provocerande. Räddningen består av att hon lyckas kombinera star quality med en mycket jordnära framtoning. Scenbygget skapade också en känsla av hemtrevligt vardagsrum, där gästartisterna satte sig i fåtöljer i väntan på nästa inhopp. Ljussättningen fungerar också mycket bra, imponerande variation med små medel.
Nya skivan Däggdjur dominerade första halvan av kvällen och mot slutet plockades hitsen från de tidigare skivorna fram. Även om det handlade om genial pop fanns också stundtals en rockigare svärta och tyngd. Trots att jag kommer att bevittna både black metal och hardcore under resten av året har jag ändå svårt att se att någon ska kunna bräcka intensiteten i exempelvis ’Allt som är ditt’. Norlin besvärades lite av en förkylning och mot slutet av konserten höll inte rösten helt och hållet. Det störde dock inte alls, det kanske till och med tillförde något. Att Norlin gav allt trots att rösten brast lite. De sista låtarna ställde sig publiken upp. Även om konserten även funkade med en sittande publik, var det mycket befriande och passande att få dansa loss lite till de avslutande tonerna. Trots tveksam form.
