00-talets mästare av brittisk punk var Gallows. Med Frank Carter på sång kändes punken farlig på riktigt igen. Till skillnad från många av dåtidens hardcoreband spottade Carter ur sig orden på ett så distinkt sätt att det inte gick att värja sig från de ofta dystopiska texterna. När 00-talet var till ända lämnade Carter bandet, nu lirar han under eget namn.
Jag skulle kunna säga att jag var orolig för att Carter tappat gnistan inför spelningen, men jag var aldrig orolig. Även om solomaterialet inte håller samma klass som Gallows, innebär en Frank Carter på sång garanti för att publiken kommer att bli överkörd. Dessutom kunde det bli lite väl mycket av det goda förr, när den fysiska och snudd på självdestruktiva liveshowen gick före leverans av själva låtarna. Variationen har också blivit större, explosionerna varvas med en del lugnare stycken. Materialet gör sig naturligtvis också bättre live, det här var en riktigt fin kväll i Slaktkyrkan. Så här såg det ut:
