Ja jag erkänner. Jag har ett beroende. Ett gravt sådant dessutom. Jag kände att jag måste öppna själen och vädra ur känslorna. Det här är min hemlighet.
Det har väl egentligen pågått längre än jag vågat tro. Jag tyckte ju att jag hade det under kontroll, att jag visste vad jag gjorde. Men det visade sig nu i efterhand att jag satt mitt i en bubbla fylld till bristningsgränsen av lögner och förnekelse.
Jag kunde inte sluta. Min tillvaro förändrades och mitt liv påverkades. Mitt riktiga liv, det som jag hade utanför den låsta dörren.
Det var så enkelt. Den fanns ju där. Hela tiden, hela dygnet, hela veckan. Bara ett enkelt knapptryck bort så öppnades en helt ny värld. En värld som aldrig tycks ta slut. Den bara fortsätter och fortsätter och fortsätter och..
Jag har försovit mig till jobb. Jag har kommit försent till möten. Jag har hört arga biltutor på gatan som krävt att jag kommer ner. NU.
Allt på grund av en enda sak.
Den där förbannade Related Artists-funktionen på Spotify.
Jag tvivlar starkt på att jag är den enda som bär på denna hemlighet, denna skam över att inte kunna kontrollera mitt beroende.
Jag har försökt tillåta mig själv att endast använda funktionen på helger. Försökt begränsa skadorna. Men det är svårt. Det är så fruktansvärt svårt.
Från Lennon till LeMarc till Lundell.. klick klick klick.
Ett tryck bort kanske världens bästa låt som jag aldrig hört innan ligger. Ett klick till så kanske jag hittar låten som knockar mig fullständigt. Ett litet klick till en ny spännande artist. Ett tryck. Snälla bara ett tryck till. Sista. Jag lovar.
Men det blir aldrig ett sista. Det blir alltid ett till. Och ett till.
Tills batteriet i datorn tar slut.
Då tar jag fram mobilen.
Herregud vad jag älskar den där funktionen.