Den lila storken … Eller den blå kossan? Hmm. Nä, det får nog bli den lilla geten ändå.
Eller, det spelar egentligen mindre roll vilken – men att de plötsligt fanns där tillsammans har spelat desto större.
Tre i ett. Man kunde liksom vika och vända inläggsbladet olika och välja vilket av tre liknande skivomslag man ville skulle möta en när man tog skivan ur hyllan. Inte för att jag tror att Popsicles albumdebut var först med den valmöjligheten, och definitivt inte sist (jag kommer förvisso just nu, på rak arm, inte på någon annan än Tori Amos platta med covers (get it?!), Strange Little Girls, men viss finns det väl otaliga?)… Men för mig personligen – och, vill jag hävda, för svensk pop – var Lacquer en stor jävla propp som drogs ut, en landskapsstor damm av förvirring och intighet som plötsligt exploderade ut i en stark och strid ström, i en flod i rörelse, en flod med en riktning – oviss och alltjämt svår och förvirrad , förvisso, men fan, den rörde på sig.
Plopp! Där var jag. En nyfödd högstadiefjortis.
Hej jag heter Håkan, och jag är ett popsnöre.
Okej, att det var smack-in-the-mitten av grundskolans slutsuckar har så klart med saken att göra. Man ska vara förvirrad och börja bli till en riktig människa, en person, i de krokarna. Men det ska inte ta någon storhet från Popsicle och deras platta. Det var bara jävligt bra tajming.
❦
Visst hade jag redan tidigare i mitt lilla liv skapat mig ett musikintresse – när jag var fyra och låg under soffbordet i vardagsrumsbordet i radhuset i Karlstad och kollade på ”Notknäckarna” med Carl–Uno Sjöblom hade jag min enda ”det-ska-jag-bli-när-jag-blir-stor”-uppenbarelse (dirigent) och året senare tvingade jag min mamma att köpa mig en ”Kramgoa låtar”-vinyl med Vikingarna, för jag hade en märklig dansbandsfas (Asså, ni får faktiskt ursäkta mig här – jag bodde i Karlstad, och jag och var fem bast! Jag växte snabbt ur den). I lågstadiet hamnade jag på hårdrockssidan i 80-talsmatchen mot synthen. För Mattias som bodde mitt emot oss på gatan i Gävle och var ett år äldre hade planscher med Saxon, Kiss och Quiet Riot på väggarna, och min bästis Niclas storasyrra hade Iron Maidens Run to the Hills-EP. Jag spelade in favoritlåtar från ”Tracks” på min lilla kasettbandspelare (googla!). Jag såg Europe på tv och fattade vilket jävla geni John Norum var med sin gitarr. (Tror till och med att jag lyckades få min mamma att inse hans storhet). Och i samma veva började jag ta pianolektioner hos kommunala musikskolan. Mekaniskt, en gång i veckan, nästan hela vägen till studenten. (Jag är fortfarande usel på att läsa noter).
Musikintresset fanns där. Men det var först när jag Lacquer nådde mina öron som jag plötsligt hade ett riktigt Jag att koppla det till. ”Hey Princess”, ”Undulate”, ”Pale Honey”, ”Sandy”… Att så mycket energi, så mycket tonårskänslor kunde tryckas genom ett par högtalare, att gitarrer kunde göra så mycket distat oväsen på så fjäderlätta och sprudlande springsteg.
Jag tog mammas gamla nylonsträngade Bjärton från väggen, lärde mig några enkla ackord, hittade toner, fick träningsverk i vänsterhandens ”barré-muskel”. Fick ännu mer blodad svensk-indie-tand när jag köpte The Wannadies Aquanautic. Jag lärde mig låtar, började spela i band. Tog ut ackord och försökte lyssna fram låttexter och hitte-på-arrade covers. Kollade på ”I manegen med Glenn Killing”. Hade replokalstid, spelade live på ungdomskaféet hemma i Karlskrona, fick nästan (!) vara förband till Kent en gång 1995. Började plita ner låttexter på massa lappar. Hittade intresset att skriva. Började skriva dikter. Påbörjade sju romaner. Blev journalist. Gav ut en skiva. Sålde platina. Fick min debutroman publicerad och vann Pulitzer-priset.
Okej, de fyra sista har inte hänt (än). Men ändå…
Och där tittade kossan, tranan och geten upp mot mig från det uppslagna cd-fodralet vid stereon. Tre olika monokroma djur. Ett säreget och stilsäkert grafiskt uttryck, i perfekt samklang med bandets klassiskt minimalistiska logga, det svarta rutblocket med de vita bokstäverna. Och punkten. (En grågrön katt fick i samma still och samma veva pryda omslaget till Popsicles Whitsun EP.)
Variation men enhetlighet. Genialt enkelt. Säreget men samtidigt så självklart.
Precis som låtarna.
❦
Jag hittar ofta tillbaka till Lacquer. Den är fortfarande lika briljant. Det är så klart omöjligt att göra en egentligt rangordning av världens bästa låtar eller skivor, men det finns de låtar och plattor som – just när jag lyssnar på dem – får mig att tänka ”det här är fanimej det bästa som har gjorts”. Lacquer är en sådan skiva. Den är nog faktiskt snudd på fulländad. Självklar och lika inspirerande som oefterhärmlig. En av Popsveriges absolut viktigaste plattor. I alla fall mitt Popsveriges.
En av de covers vi spelade i det där gymnasiebandet var den låt som avslutar Lacquer, ”Slow”. Crescendots magnifikt skräniga mangel, dess ackordrunda och skönt storslagna skrammel – det passade lysande att gå av scenen med, tyckte vi och såg oftast till att avsluta våra (få) spelningar genom att med den droppa av, en efter en, i gymnasialt välregisserad och pseudorockstjärnig don’t-give-a-fuck-dramatik. Först kastade trummisen pinnarna i golvet, sedan lämnade ena gitarristen sin planka i distad rundgång och snart därpå lät basisten sin sista ton ringa ut mitt i en takt. Till slut stod jag där själv med min gitarr och matade ackordrundan om och om och om igen. En gång ända tills gigteknikerna lackade, släckte scenljuset och fimpade PA:t.
Jag står fortfarande där med min elgura och matar.