Kent har ända sedan sin debut för drygt tjugo år sen (tjugo jävla år!!) fattat vikten av att inleda en platta starkt. Det är en konst att lyckas suga in lyssnaren i skivan. Jag menar inte att man lägger skivans starkaste låtar som öppning, utan att de låtarna som agerar välkomstkommité har en sån kraft och tyngd att de är omöjliga att slita sig från.
”Tigerdrottningens” inledning är inget undantag. Halsbandet med de fyra skimrande pärlorna Mirage, Var är vi nu?, Skogarna och La Belle Epoque skapar ett sånt tryck, sånt rus att det är en fysisk omöjlighet att inte fortsätta lyssna. DEN inledningen skapar ett beroende.
Efter de inledande spåren spretar det lite väl mycket. Det är vansinnigt vackert och näst intill kirurgiskt precist musik-skapande. Jocke Bergs texter dansar som ett rytmiskt gymnastikprogram runt musiken. Hela tiden hand i hand. Så genomtänkt och näst intill genialiskt. Men för den sakens skull inte särskilt bra. Det når inte alltid ända fram.
Att definiera vad Kent är och står för är svårare än på länge. Rock? Goth? Synth? Jag tror ärligt talat att Eskilstunabandet inte bryr sig ett dugg om etiketter och stämplar. Man har en känsla, en tanke och man löper linan ut. Utan vare sig kompromisser eller influenser från omvärlden. Man gör det man vill och man skiter fullständigt i vad folk tycker och tänker. Det hörs vansinnigt tydligt genom den tjugoåriga evolutionen som Kent genomgått.
Textmässigt lyckas (som vanligt) Jocke Berg trycka på exakt rätt punkter. Beskrivande texter ur ett utifrån-perspektiv. Om ett samhälle i förändring, ett samhälle som fallerar och krackelerar. Om att växa upp, bli vuxen. Om livet, om döden. Om en hemstad som tappar sin identitet.
Visst skulle vi kunna riva upp och lägga Bergs ord under lupp. Men då försvinner magin. Vi nöjer oss denna gång med att konstatera att Jocke Berg har kvar sin fantastiska förmåga att skildra världen vi lever i. Att skapa rader som etsar sig fast i själen och lyckas ta sig in under huden.
Så visst, Tigerdrottningen är en väldigt bra skiva. Avslutande Den andra sidan känns redan efter första lyssningen som en framtida live-klassiker. Men i Kent-samlingen hamnar den inte på en pallplats. Bandet blir sin egen tuffa motståndare, och denna rond förlorar man på poäng.
Men av allt musikbrus som vi dagligen matas med så tar drottningen strypgrepp på konkurrenterna.
Kent är kvar på toppen för att stanna. Om än med ostadiga ben.