En av förra årets stora kulturhändelser var när Kite dundrade in på Kungliga Operan.
Här kommer drefvet-exklusiva foton (och ord) från det eventet.
Jag ska väl börja med att slå fast att jag har svårt för konserter med sittande publik. ”Nobody puts Baby on a Chair”, för att parafrasera Dirty Dancing. Och efter den första låten började jag tveka lite. Visst var den lugna inledningen fantastisk, men kunde de inte ha gjort mer? Det visade sig dock ganska snart att Kite både kunde och gjorde mer.
Introt var briljant. En autentisk dialog mellan en utfrågare och en schizofren patient spelades upp. Den schizofrena berättade om drömmar om att få spela piano, drömmar som grusats av en oförstående omgivning. Den smärtsamma alienationen var ett utmärkt intro till Kites musik, musik som väl kan beskrivas som soundtrack för alienerade.
Om det rent visuella finns det mycket att säga, förhoppningsvis kan fotona nedan återge något av magin. Kite inledde ensamma på den stora scenen, men så småningom hissades en orkester upp i bakgrunden. Och även Kite lyftes upp på en stor hissplatta. Ljuset var suggestivt och filmsekvenser spelades upp på transparenta dukar, både framför och bakom bandet.
När det gäller låtvalet blandades det friskt från bandets karriär. Upptäckte ingen låt från den första plattan, men väl från den andra. Och den allra nyaste melodin, Tranås/Stenslanda, fick vara med. Däremot nonchalerades Jonny Boy, vilket jag tycker är synd. För mig och många andra är det bandets självklara hit. Men den passade väl inte in i helheten, måste någon ha tänkt.
Om jag ändå är inne på det gnälliga spåret kan jag också tycka att delar av scenografin och körsångarnas utstyrsel inte funkade speciellt bra. Jag antar att ambitionen var att skapa någon form av grå Roy Andersson-miljö, med ett tråkigt kontorslandskap innehållande bland annat en dokumentförstörare och en vattenbehållare.
De här detaljerna drunknade dock i all annan maffighet.
Mer gnäll. Som skilsmässobarn borde jag veta bättre än att välja mellan mamma och pappa, men jag kan inte låta bli att tycka att det hade varit lämpligare att låta Nicole Sabouné sätta upp sitt album ”Miman” på Operan. Eller inte ”lämpligare” kanske, men det kan vara ett tips till kommande projekt om Operan fått smak för en (före detta) trådsmal, svartklädd gothpublik. Miman, som bygger på Harry Martinssons Aniara, har tydliga kopplingar till operavärlden då originalverket satts upp flera gånger. Den har också ett tydligt narrativ, vilket förstås skulle göra sig på scen.
Nå, nog med relativt obefogad negativ kritik. Som helhet var det en fantastisk kväll på operan, hoppas att fotona kan hjälpa er att minnas alternativt bli avundsjuka för att ni inte var där.
