Så här i efterhand känns Nomad lite som det sista hemtrevliga hemmet, Tolkiens Riftedal. Den sista utposten innan vi kastades ut i en lång, andefattig tillvaro utan minsta tillstymmelse till konserter. För mig sammanföll det sista besöket på Nomad innan den andra ökenvandringen med att Majorelle Blue och Beverly Kills framförde musik. Höstrusk kylde fingrar och kropp, men musiken värmde själen.
Majorelle Blue spelar en väldigt trevlig indiepop. Jag är själv förvånad över hur mycket jag gillar dem, brukar ha lättare att falla för band som arbetar mer med känslor som ilska eller bottenlös sorg. Nu finns det kanske element av både ilska och sorg i Majorelle Blues musik, men den är i så fall återhållsam. Väldigt sympatiskt dock och det känns framför allt som att bandet mutat in en alldeles egen liten blå ruta i den svenska musikfloran.
Beverly Kills matar på betydligt mer, energin pumpas in i gitarr och sång. Göteborgskt så det förslår, men vad kan en göra? Det är bara att kapitulera för ännu ett vasst västkustskt rockband.
