Stockholm Music & Arts, dag 2
2015-08-02
Skeppsholmen, Stockholm
Andra och sista dagen av Stockholm Music & Arts anno 2015. Spelschemat precis lika pålitligt som föregående dag. Vädret – inte riktigt. Efter en mulen morgon vågar vi nu, när Noonie Bao står på stora scenen som dagens andra akt, hoppas att det ska bli en väderrepris; majoriteten av himlen röstar blått och solen strålar ikapp med musiken.
Det kommer visa sig vara en lite naiv förhoppning.
– Det är jag som är Noonie Bao, säger hon som är Noonie Bao efter att ha avslutat vårens singelsläpp ”I’m in love”.
– …jag vet inte om jag sa det.
Hursomhelst har publiken nu, när hon står inför sin sista låt, blivit väl och välkommet bekanta med artisten Noonie Bao, som tidigare varit något av en doldis till förmån för låtskrivaren och producenten Noonie Bao, som jobbat bakom andra storheter – nu vet de att hennes färdigheter inom dessa discipliner inte bara är påtagliga, de passar även hennes eget artistskap och hennes skira men förtroendeingivande starka röst, och dessutom är hon själv en
Rimligtvis är Noonie Baos avslutande ”Live, Love and Forget” en låt om kärlek snarare än en uppmaning till hennes efterträdare på stora scenen att leva och glömma. För härnäst väntar Love Antell (okej, förlåt; den tvångsmässiga ordvitsaren i mig gjorde just ett oanmält besök. Det ska inte upprepas!).
Love Antell har på de senaste åren skaffat ett säkert artistgrepp om det egna namnet, och med bandet i ryggen har han inga problem att ta den stora scenen i besittning. Att den breda massan, vilken med festivalens välblandade utbud med fog kan sägas vara välrepresenterad, blivit hyfsat välbekant med honom sedan hans medverkan ett inte så pjåkigt prime-time-program i TV4 gör så klart inte förutsättningarna sämre för ett betryggande samspel mellan scen och publik.
Förutom den från tv kända The Ark-coven ”En av oss kommer dö ung” (”One of is is gonna die young”) som sitter fint och välskräddat i Love-formatet i konsertens början har Antell dock förstånd att veta att det är så mycket bättre att hålla sig till eget material.
Love Antell berättar att den fråga han kanske får oftast nuförtiden är hur han förändrats av kändisskapet som följde med hans tv-medverkan. Svaret är – inte ett dugg. Förutom att han ibland känner sig som Bamse när okända barn vill bli plåtade med honom. Och det tackar vi för. För anspråkslösheten i hans framtoning är en avgörande ingrediens i receptet.
Anspråkslös betyder emellertid inte oengagerad. Love Antells mellansnack sprakar med hans sedvanliga brandtalsgnista, och den politiska nerven är hela tiden på helspänn. Det känns lite charmigt ungdomsargt, på gränsen till naivt. Stundom lite väl nära den gränsen – kanske skulle artisten Love Antells liveframträdande vinna på att mellansnacksagitatorn Love Antell taggade ner lite för att i stället låta låtarna leva ut patoset. Inte för låtarna saknar på något vis glöd och patos, men inläggen emellan dem gör ibland att spelningen som helhet betraktad blir lite hackig.
Att det börjar regna halvvägs genom Love Antells set är inget som stör honom nämnvärt – han medger rent av att han hade önskat sig lite regn och ber om ursäkt för det. För oss i publiken är regnet inte hela världen, men lite störigt är det. Det är mest ett sånt där lite fjösigt mesregn; mer än bara ett duggregn som går att ignorera men inte tillräckligt mycket ös för att en ska orka rota fram och krångla på sig sin regnponcho.
Detta ska dock inte ses som en liknelse för musiken, som öser på bra, och vi bevittnar en Love Antell som hemtamt och säkert stompar på sin, både känslomässigt och musikaliskt, inmutade yta där någonstans mitt emellan Hell- och Thåström. Urvalet av låtar är också en skönt avväg mix av senare solobedrifter som ”Europa”, ”En delad värld”, ”Du e fri”, ”Underhåll oss”, ”Gatorna tillhör oss” och ”Barn av Amerika” och numera smått klassiska dängor från Florence Valentin-tiden; ”Spring Rico” och ”Upp på sociala, ner på systemet” är medryckande kryddor, och med genom att låta oss hänga med på ”Pokerkväll i Vårby gård” ger Love Antell sin tid på scenen ett värdigt avslut.
Huruvida Tony Allen är världens bästa trummis (såsom exempelvis Brian Eno velat göra gällande) eller inte låter jag vara osagt (i alla fall så länge som Dave Grohl är i livet, vilket han, om han inte hoppar av för många scener, rimligtvis torde vara ett tag längre än den nu 74-årige Allen). Men har stått för rytmerna på en smärre lavin plattor med Fela Kuti och gjort drösvis med gästspel hos andra namnkunniga artister, och epitetet ”afrobeatens och afrofunkens fader” rytmar Tony Allen upp till med den äran här på Skeppsholmen, även om mina i sammanhanget lekmannamässiga öron kanske skulle placera eftermiddagens funkiga set mer på jazzig mark än i afrikansk taktmylla. Gunget från den gamle trumnestorn och hans band är lika säkert som medryckande, och de lyckas få de även de lugnaste och försiktigaste av takter att svänga storartat, och det krävs inte många slag från Allens pinnar innan molnen har piskats bort och himlen på nytt är på nytt härligt blå och solen steker på nytt.
Kanske beror det på att undertecknad inte är så väldigt (eller ens lite grann) inlyssnad på den del av Tony Allens repertoar som avhandlas, men jag blir ändå aldrig riktigt hänförd, och det hela känns ganska lojt, även om jag närsomhelst under gigget skulle ha svårt att inte stå och gunga, småstampa och fingertrumma med i svängarna.
Beth Hart ska jag erkänna att jag inte var särdeles förtrogen med förrän jag i våras fick upp öronen för hennes senaste platta, och inte minst ”Tell her you belong to me” naglade sig fast både på mina trumhinnor och någonstans i hjärttrakten, kompad av förvåningen att sådan här innerlig soulblues fortfarande kunde göras – jag trodde den, på grund av fulländning, varfärdigtillverkad för länge sedan.
Men så var alltså inte fallet, och om det ändå fanns några frågetecken om saken så blir det här, livs levande live på Skeppsholmen, uträttat till ett utropstecken, med vilket Beth Hart stundom klubbar ner oss – heblete vilken pipa! Vilken kraft! Vilket vibrato!
Just rösten och dess innerlighet är den klarröda tråd som löper genom låtarna, samtidig som den vindlar sig ömsom till grunge:ig hårdfunk, ömsom till Nina Simone-doftande jazzighet, ömsom till sydstadsrockig gitarrsoloförpackning.
Som bäst är det emellertid när det skalas ner och Beth Hart tar plats vid pianot och nästan smetar in ljudbilden med powerballadsmör, som i den rättframma ”Leave the light on” där det hjärtknycklande utspelet kommer till sin rätt, eller i nämnda kärleksdesperat bluesiga soulspår. För annars blir ibland gesterna lite för stora för för sitt eget bästa – antingen för yvigt spralliga och kråmande eller för teatraliskt inlevelsefulla för att vi verkligen ska kunna ta till sig låtarnas och sångens innerlighet (vilken egentligen, storslagenheten till trots, är mer enkel, i all sin fundamentala urkraft). Men när gigget så kommer fram till sitt avslut i just ”Tell her you belong to me” är inga gester för stora – då tillhör jag Beth Hart. Och går nästan sönder en smula.
❦
Om gesterna är på gränsen till för stora hos Beth Hart så är de så gott som obefintliga hos nästa artist att beträda den stora scenen.
Halvvägs genom första låten traskar han in, tillsynes rustad för det lynniga vädrets alla krumsprång med såväl pålitliga solglajor som hatt på huvudet och en scarf tryggt knuten runt halsen. Hade det varit vilken annan liten musikfarbror som helst som på detta vis kommit in för att som enda insats till det första numret bjussar på ett lite halvkackigt saxofontutande så hade det känts föga vare sig förtroende- eller respektingivande (visst hanterar han sin sax habilt, men inte mycket mer, och det är ju knappast det han är känd för). Men nu råkar den lilla musikfarbrorn vara Van Morrison, mikrofonen han tutar in i är (i alla fall tillsynes) av guld, och hans uppenbarelse utstrålar, i all sin halvbuttra sparsmak, påtagliga portioner pondus. När ljudbilden inte kräver toner från honom tar han ett kliv tillbaka och står där, rakt upp och ner, sammanbiten på ett sätt som gör det omöjligt att avgöra om han njuter stort och inlevelsefullt, är fullständigt likgiltigt uttråkad eller om han rentav avskyr att vara här. I stället för att vara irriterande lägger det emellertid en extra dimension av mystik och styrka till hans aura, för vad det än är för känslor och tankar som rör sig under hatten, bakom solglasögonen, så är de totalt stabila.
Vi vet att han är en legendar, och han bekräftar denna status med sin närvaro, även om musiken till en början mer känns pliktskyldig än riktigt artistisk; andralåten, och Van the Mans första sånginsats, ”Close enough for jazz” är pålitligt och småputtrigt mysig, liksom ”Days Like This” ett par nummer senare – men det är först därefter, när konserten når fram till den gamla dängan ”Baby, please don’t go”, som den då 19 Morrisson gjorde till sin tillsammans med Them för över halvseklet sedan, och Van plockar fram munspelet som det för gnistrar till på allvar. Att hitkavalkaden sedan fortsätter ytterligare en låt därefter, med en stabil och inlevelsefull hantering av den gamla klassikern ”Moondance” gör att vi nu börjar greppa storheten på allvar.
Och klassikerna fortsätter.
”Hey where did we go, days when the rain came?”
Det är inte utan att en, efter Antells uppfyllda önskan om regn, Allens taktsäkra solsväng och Harts hyllning till den blåa himlen, undrar om artisterna här idag kanske har en tumme med gudarna. Som grädde på det halvt övernaturliga moset lämnar den inledande frasen i Van Morrisons rimligtvis största hit, ”Brown-eyed girl”, hans stämband i samma takt som det på nytt börjar droppa. Vi har kommit några låtar in i giget och bara någon vers senare vräker regnet ner. Och publiken tar inte vägen någonstans (men väl på sig regnjackor och -ponchos, samt, i den lilla mån det går, sin tillflyktsort in under tak eller träd.
Även om regnet knappast är välkommet så blir det ännu en stämpel på den lilla mannens stora artistskap – medan vinden tilltar och sveper in regnkaskader över scenen och roddare rusar till för att täcka utrustning med presenningar och hindra vattnet från att flyta in över golv och sladdar står Van Morrison i stoiskt lugn och fortsätter tillsammans med bandet
Det tuffar på pålitligt mak genom låtarna. I ”Bright side of the road” hittar Van och bandet svänget rdentligt, och spelningen studsar till lika härligt som ordentligt. När dess antal låtar börjar närma sig 20-strecket och det regnar fortarande (om än lite avstannande) när inleder nästa med sångraden ”We strolled through the fields all wet with rain…” – i den storslagna ”The way young lovers do” uppvisar förvisso den gamle Morrison inte (om ordvalet ursäktas) en kittlande och hänryckande nerv på det sätt som den unge Van gjorde på Astral Weeks-tiden – men nerven finns där, och mitt ansikte riktigt skrynklar till sig i välmående.
Efter en stabil cover på Sonny Boy Williams ”Help me” får vi åter anledning att förbluffas över scenbefolkningens förmåga att just få hjälp av vädergudarna – och det till med en kör av gåshudsknottror på armarna: ”The fields are always wet with rain after a summer shower, [Asså hallå, what’s the deal med alla dessa regnvåta fält?] when I saw you standing, you were standing in the Garden” lyder inledningsfrasen den här gången, och samtidigt som de våta människorna i Van Morrissons synfält krånglar sig ur sina ponchos skingras molnen som i ett försiktigt trumpinneslag på ride-cymbalen, och spelningens vackraste höjdpunkt får en lika vacker inramning av kvällshimlen.
I avslutet med ”Gloria” (som för övrigt var b-sida på Thems nämnda ”Baby please don’t go”-singel 1964) ger Van Morrisson oss sedan en maffig final, innan han, helt utan större gester, men alltjämt spelande på sitt munspel, traskar av scenen och låter sina bandkollegor driva låten vidare i ett ordentligt sväng mot mållinjen och brisera, en efter en, i sina respektive sluttakter.
– Det här är helig mark, så det är en hel del att leva upp till, säger Jason ”Timbuktu” Diakité efter att konstaterat att han bevittnat storheter som Erykah Badu och Prince på just den scen han nu själv står på, på den festival som han nu själv, tillsammans med Damn!, har fått äran att avsluta.
Och det ska visa sig att visst lever den här bokningen upp till den äran. Med besked.
Av alla sammansättningar som Timbuktu haft vana att framträda med genom åren så är det ingen som toppar Damn!. I sina uniforma blåställ framstår bandet som en korsbefruktning mellan samvetsgranna varvsarbetare och en övertaggad studentkår. Och det kanske är en lämplig liknelse – de jobbar på hårt och kompetent men samtidigt med en alldeles sprakande energi. Bandets totalspralligt spexiga ösighet skulle rent hypotetiskt kunna vara en alldeles för skakig kort för Timbuktu att lägga sina alltsomoftast allvarliga budskapsägg i – men i stället för att ta ut varandra så lyfter dessa motpoler spralligheten allvaret och vice versa, mycket tack vare en förnämlig samspelthet och ofantlig spelglädje. Ja, det är rent av så att det seriösa i texterna nog behöver ha musikaliskt roligt för att verkligen tas på allvar.
För allvar finns det gott om i Timbuks mikrofon. Likt Love Antell före honom skyggar inte Jason från att vare sig i texter eller mellansnack att vara samhällskritisk. Men olikt Antell håller Diakité lugnt och stadigt i tyglarna, och hans berättelser vävs in lika naturligt som viktigt i konsertstrukturen. Kanske för att Jasons ilska inför en hatisk och hård samtid är mer sorgsen, kanske för att hans politiska patos, jämfört med Loves, förmedlas med mindre hormoner, mer eftertanke.
Han berättar om minnet av en extrainsatt nyhetssändning en vintermorgon 1986, för att sedan tillägna nästa låt till Olof Palme. Några ord om hur det är att med lite mörkare hy alltjämt dra till sig sneda blickar på gaton leds vi in i smått mästerliga ”Misstänkt”, där Beldina kliver fram och hjälper såväl låten och konserten till ett ännu högre snäpp. Temat återkommer när Jason berättar om hur han i millenniets början såg Nationaldemokraterna kandidera till den politiska makten och hur han kände sig träffad av dem som menade att samhällets alla problem och brister var invandrarnas fel. Konstaterandet blir att ”Det luktar rök” fortfarande är lika aktuell som när den skrevs 2002, och låten levereras med innerlig glöd.
Igår kväll blev vi utan Thåströms redogörelse över hur alla vi till him(me)len, men när nu Jason & co påtalar detsamma är den saknaden som bortglömd. ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö” har förvisso hängt med repertoaren ett bra tag nu, men låtens hittighet övervinner enkelt tjatigheten och redan i de inledande studsiga gitarrtonerna spritter det ordentlig i dansnerven – både hos mig och på scenen, där Beldina och Damn! visar härligt prov på välexekverad koreografi.
Timbuktu och hans overalluniformerade komporkester stänger ner den stora scenen för i år med toksvängigt besked. Om det bara hade funnits något starkt och snärtigt engelskt uttryck som i ett kunde sammanfatta hur hänförd en blir av att ta del av en så här mäktig uppvisning…
Efter den högljudda och intensiva avslutningen på stora scenen utgör Anna Ternheim en förnämligt passande mjuklandning som avslutning på festivalen. Dessvärre är det fler som vill få sig denna sköna nedvarvning till livs än vad Eric Ericson-hallen klarar av, och precis som vid den festivalinledande spelningen med Frida Hyvönen ett och ett halvt dygn tidigare blir det många som får nöja sig med att bevittna härligheten utifrån, nedanför kyrkotrappan, så gått det går genom den öppna porten.
Med endast tangenter och gitarr till hjälp åt sin lugna röst och framtoning tar Anna Ternheim tag om publiken i (och utanför) den gamla Skeppsholmskyrkan med ett mjukt men säkert grepp, och hon lyfter tryggt ner oss till fortsättningen på våra liv.