Att hylla bortgångna artister är svårt. Ett exempel: När Robyn för något år sedan ville hedra Christian Falk genom att framföra låtar från deras gemensamma projekt La bagatelle magique slutade det hela med att flera spelningar ställdes in. I det fallet berodde det nog på att det var svårt att framföra glad, dansant musik när Falk var så saknad. När det tillfälligt ihopsatta allstarbandet The Black Hole Suns bestämt sig för att hylla Chris Cornell är förutsättningar på sätt och vis bättre. Musiken är redan melankolisk, så det behöver inte bli någon krock mellan musik och saknaden efter en älskad artist. Samtidigt är det förstås ett vansinnigt uppdrag att ge sig på att spela cornellcovers med tanke på hur unik Cornells röst är.
Det som lockade mig till Pustervik var inte bara saknaden efter Chris Cornell, det handlade lika mycket om att jag var nyfiken på mötet mellan Cornells låtar och de musiker som skulle framföra dem. Att se något random coverband spela Soundgardenlåtar skulle vara rätt ointressant, men i det här fallet handlade det om mycket kompetenta musiker som kommer från band som exempelvis Riddarna, Tyred Eyes och Hästpojken. Den som tog ansvar som huvudvokalist var Edward Forslund från nämnda Riddarna. Han har sedan tidigare erfarenhet från att göra covers, Riddarna har gett ut en mycket skruvad (och bra) version av Nationalteaterns Kolla, kolla. Och även om The Black Hole Suns inte skruvade Cornellåtarna lika hårt, lyckades bandet med konststycket att både hedra originalen och att göra något eget av dem. Mest minnesvärt var nog celloinslagen, så här i efterhand kommer jag alltid att förknippa låten Black hole sun med cello. Så även om kanske ingen sjunger som Chris Cornell längre, så lever hans låtskatt i högsta grad vidare.
