Eric Palmqwist
”Människornas planet”
Ella Ruth Institutet
Han har jobbat sig utåt. Från att ha bearbetat sitt eget inre i tre starka soloalbum, har nu Eric Palmqwists personliga musikmaskin nått fram till den egna individens gräns och brakat sig igenom den, ut till en omvärld där allt inte alltid är som det ska – ja, till människorna och deras planet.
Redan från första anslaget på ”Människornas planet” känns det som en helt ny riktning för Eric Palmqwist som soloartist. Det är omisskännligt palmqwistskt, men ändå är både soundet, uttrycket och texterna som kokade i en ny gryta.
För de tre tidigare soloplattorna hade annat fokus. ”En halv gris kan inte gå” (2019) handlade om vägen ut ur missbruk, ”Hej då!” (2020) om uppbrottet från en relation, och ”Värmen” (2022) rörde sig, om än inte lika tydligt tematisk som föregångarna, alltjämt väldigt personligt och känslosamt kring den egna platsen i tillvaron. Allt tämligen inåtskådande. Men nu är det annat som ligger för Palmqwists blick.
Det känns naturligt att att soloformatet för Eric Palmqwists skivskapandet behövde en trilogi av introspektion, för att nu kunna vränga blicken utåt, ta in omvärlden och tugga den; irriteras, idissla, ilskna; knåda, skapa, uttrycka.
För det är politiskt.
När skivan tog form släpptes den turbulenta omvärlden in i kreativiteten. Om skapandets bubblande brygd tidigare sjöd och fräste inom Eric Palmqwist, så kokade den nu i stället oroligt i samhället, i politiken. Med egna erfarenheter från arbete i vården och från att ha sett hur politiska beslut och åtstramningar fått nära och kära att hamna i kläm, gick det inte att hålla den vidare omgivningen utanför det egna skapandet längre:
– När jag började skriva låtarna till den här skivan så var det i slutet av valkampanjerna till förra valet. Det var då, och har sedan dess varit så mycket som varit alldeles galet. Så mycket att man blir förbannad, helt enkelt. Det är läskigt att se vad det är som händer. Och det går inte att, som någorlunda tänkande människa, blunda för det, att inte beröras.
Och det tar sig in överallt på skivan. Det är orättvisor och girighet; det är New public management, rovkapitalistiska välfärdsvinster, tomma ord i värdegrunder, myglande och maktgalet egoistiska politiker. Det är människor som kommer bort i hanteringen när de som är menade att jobba för allas vårt bästa har glömt, eller valt att strunta i, att världen som deras handlingar påverkar är just Människornas planet.
❦
Sedan ”Värmen” har Eric Palmqwist bland annat hittat ett nytt uttryckssätt i att (med imponerande intensitet i både stil och produktivitet, kan tilläggas) måla tavlor, konstverk som inte sällan hänger ihop med hans musik och hans låttitlar. Till ”Människornas planet” och dess singelsläpp har de också fått utgöra omslagsbilder, vilket ger musiken ytterligare personliga dimensioner.
I samma veva har han också hunnit med att göra ett album och ett gäng spelningar med sitt gamla band EP’s Trailer Park.
Så hade mellanspelet med EP’s Trailer Park något att göra med att det nu låter större och rockigare?
Nej, säger Eric Palmqwist. Det handlade snarare om att själv få vräka ur sig en svulstig och mer spontan ljudmassa:
– Det var en reaktion på det jag gjorde på ”Värmen”, ett behov att göra på ett annat sätt. Mer spontant, nästan avantgardistiskt. Jag sket i allt om hur man ska göra, för att komma tillbaka till rötterna. Till gitarrskramlet, det som ändå på något vis är pudelns kärna i min musik.
Soundet bidrar också till styrkan i skivans politiska budskap, som rör sig mellan hopp och förtvivlan, med ilska i mitten.
Det direkta gör det också personligt. Skivan är varierad med ändå säkert och tydligt sammanhållen. En folkig proggnerv gör sig påmind här och var. Allt är angeläget och medryckande, och Palmqwists betryggande kompetens, säkert rotad i de musikaliska influenserna, gör att den där ”skita i allt”-approachen blir lika säker som naturlig.
I det inledande titelspåret leds vi taktfast in i den mänsklighet som har alla möjligheter, både till humanistisk omtanke och till hemsk omänsklighet, och växelspelet mellan ordning och kaos ackompanjeras effektfullt av spridda pianotoner, barnkör och Lina Langendorfs saxofon.
I nästa spår zoomar vi in på vårt egna lilla avlånga land, och både textraderna och melodierna är så träffsäkra i sin arga uppgivenhet, i skammen över en nationell dikeskörning, att Sverige! Sverige! inte bara blir skivans bäst sammanfattande spår och självklara förstasingel – den placerar sig också med emfas i pop-panteons radda smått ikoniska låtar med liknande titlar och tema.
I Du trodde människor var bra påminner oss ett härligt klösande bakgrundsskrän om vår desillusionerade tillvaros glömda hopp, och i följande Papperspåsar i vinden tar oss en skönt Neil Young-brötig gitarr genom våra människolivs flyktiga utsatthet. Nästa titel är lika hoppingivande och gladlynt som dess melodi och produktion – men så såväl texten och undertiteln i Allt kommer att bli bra (la la la) anlägger skickligt en ironisk dimension där vi kastas mellan optimism och frustration.
Att tyglarna i mångt och mycket kastats undan i låtsnickrandet och produktionen, gör att budskap och patos får gott om spelrum. Eric Palmqwist har också sett till att omge sig av välkalibrerad kompetens från den musikaliska bekantskapskretsen för att ge kaoset precis rätt grad av kontroll: i teamet hittar vi, utöver ovan nämnda saxofonist och barnkör (Flickorna från Russinhöjden), exempelvis vapendragarna från trailerparken; Jesper Jonsson håller i trumpinnarna, Ulf Jonsson bidrar med gitarrsträngar, och Ruben Engzell rattar såväl bas som producerande mixerbordsreglage; Sarianna Cortes kör hörs på flera ställen på skivan, och vi får även ta del av cellostråkar från Henrik Meierkord, ytterligare bastoner från Peter Morén och extra elgitarrljud från Johan Hübner.
– Låtarna har liksom fått hålla på lite som de vill. Vi har bara kört på så länge som de haft lust, säger Eric Palmqwist.
En låt som hade lust att hålla på hela vägen över sjuminutersstreck får vi oss till livs halvvägs in i skivan. KNK utgör en vackert vemodig och välplacerad andningspaus från det svulstiga skränet, och här blir ännu en hjälpande musikerhand tongivande i mästerligt klinkade tangentkänslor från en av Popsveriges allra mest förträffliga klaviatörer, Martin Hederos.
Mänsklighetens krångliga samhörighet och mångsidighet tar sedan in skivan i framåtblickande upptempo med Olika lika, och i lika skruvade som uppkäftiga Tvålen får vi med Kajsa Grytts förnämliga sånghjälp samhällskritiken och politikerföraktet härligt inskrubbad med en mysig psykedelisk soulmonotoni som för tankarna till Velvet Underground och Spiritualized.
I Vi bygger en mur hjälper oss gitarrskramlet oss ropa ut vår förtvivlan över vår alltmer instängda och inskränkta samtid, innan vi når fram till skivans sista spår, som åter skruvar ner känslan till ett mjukt vemod. Men refrängen trampar på gitarrdisten och ger oss en sista luftig energiinjektion. Det gör att vi slutar på en försiktigt hoppfull not – vi pallar lite till, även om det är med Konstgjord andning. För när den andningshjälpen består av musik – av så här fin och stark musik – så hjälper det oss att få vår nödvändiga kraft.
Lite till, lite till …
Vi, på Människornas planet, orkar.
♦
PS. På torsdag, den 17 oktober, firar Eric Palmqwist loss albumet ”Människornas planet” med konsert på Hus 7 i Stockholm, och det hintas om att det blir både en och annan överraskningsgäst på scen.