Konsert
The Smile
Magazine London / hemma hos mig / hela världen
Foto: Screengrabs från live-stream
⧫
Gamla bekanta. Väl utvecklade talanger. Nytt band, nya låtar. Ny konsertform.
Självklart kan jag inte annat än att klistra på mig det stora Leendet.
Det är nu så länge sedan jag var på konsert att blotta faktumet att det var dags ikväll räcker ju nästan som anledning att skriva om det.
Men det finns ytterligare några faktorer som föranleder dessa rader. Som:
…1: Det är ingen vanlig konsert. Faktum är att att jag inte har tagit mig till något spelställe över huvud taget. I stället har jag släppt in spelstället hemma i mitt eget vardagsrum. Men det är här/där och nu, live. I realtid.
…2: Det är en spelning med ett band jag varit väldigt nyfiken och taggad på – och det, till ingen oansenlig del, på grund av att två av bandets tre medlemmar med fog kan hävdas vara två av den nutida populärmusikvärldens största genier (som bara råkar spela i samma band även ”till vardags” – ett band som, därtill, råkar vara tillägnade de mest älskade hyllmetrarna i min skivsamling). Och att jag inte (ännu) kunnat tillskriva in den tredje medlemmen samma genistatus beror helt enkelt på att han för mig hittills har varit tämligen obekant.
…3: Det råkar vara förbannat bra.
❦
Så. Apropå det där första.
När Thom Yorke, Jonny Greenwood och Tom Skinner nu fått för sig att sammanstråla i bandet The Smile, har knåpat ihop ett gäng låtar tillsammans och sedermera så klart vill bjuda världen på sina kreationer i live-form, så är det (som ni kanske vet) under lite ovanliga förutsättningar. Ja, de var i alla fall lite ovanliga fram tills för cirka exakt två år sedan.
Men den som är bekant med de två förstnämnda musikanternas ”vardagsband” (Radiohead, tror jag att det heter) vet att de knappast är främlingar inför att testa nya grepp, både vad gäller form och innehåll. (Ja, man kan nog rentav hävda att är en snudd på tvångsmässigt vital del av deras fortskridande karriär.) Så självklart vände de begränsningarna hos coronuari 2022 till möjligheter och snickrade ihop en ny konsertform: En ”fysiskt vanlig” konsert med en liten, lyckligt lottad, publik på plats kring en rund scen i det nya eventstället Magazine London, i Docklands i den brittiska huvudstaden – men livestreamad till en faslig drös biljettköpare världen över.
Visst – möjligheten att sända livekonserter webbledes har ju varit en teknisk realitet ett bra tag, och The Smile är så klart inte först att ta vara på den. Men de har valt att göra det med en liten twist: För att ge den globalt spridda webbpubliken någorlunda liknande förutsättningar att ta del av spektaklet, vid sedvanligt konsertvänliga tidpunkter, så fick det helt enkelt (om än, för bandet, säkert påfrestande) bli trenne spelningar, under ett helgdygn: En för Europa/Afrika, en för Amerika och en för Asien. Typ. Så när jag skriver detta, efter att ha bevittnad premiärgigget, har den andra sessionen inte dragit igång än, och om du är en såpass ivrig Drefvet-läsare att du kastat dig över den här konsertartikeln just efter att jag postat den och hojtat i sociala media på söndagsförmiddagen (nåja – jag kan ju i alla fall få låtsas att du finns) så pågår kanske den tredje i detta nu.
För min del innebär det här alltså att jag inte behöver lämna min lägenhet. Vilket i sin tur för med sig att jag, medan jag avnjuter spelningen, kan ägna mig åt saker jag inte vanligtvis brukar kunna göra när jag är på konsert. Som att:
* Ligga på soffan.
* Gå till skafferiet och hämta en påse chips (och sedan äta en inte obetydlig del av dess innehåll).
* Ta gitarren och jamma med lite.
* Tänka ”nä, nu tror jag nog att jag ska sätta på mig ett par raggsockor” (och göra det).
* Slentrianscrolla Instagram lite (visst, det kan jag i allmänhet göra under ett ”vanligt” konsertbesök också, men i allmänhet gör jag inte det).
Och det kan man ju, på sätt och vis, sätta på plus-kontot.
Dock finns det ju en uppenbar ”nackdel” med den här formatet för konsertupplevelse, om man jämför det med vara fysiskt på plats: Det jag ser och hör försiggår förvisso live, i detta nu – men jag är ju liksom inte där. Inte på riktigt.
Det är ingen uppladdning, ingen atmosfär. Inga delade blickar av förväntan mellan okända publikdeltagare. Ingen värme, inga dofter, inga vibrationer (ja, i alla fall inte genererade av konserten, av musikanternas direkta närhet, som för dem som är på plats i London).
Och självfallet står sig ju mitt vardagsrum ganska slätt som konsertlokal, även om jag krånglat ut livesändningen genom hemmabiosystemet. (Samt, det ska medges: hela den där ”ligga på soffan”-parametern hjälper ju den där magiska konsertkänslan föga på traven.)
Hade jag begett mig till biografen Capitol här i Stockholm (som var det enda publika stället i Sverige som förmedlade konserten) så hade det självfallet blivit mer socialt event av det hela – men den där distansen till händelsens kärna hade nog ändå varit så påtaglig att fördelarna med att stanna hemma (för att bevaka/bejaka konserten) trots allt vore vinnande faktorer (inte minst för att jag ju nu tillförskansat mig min hemmabiljett långt innan jag ens visste att bio-visningen skulle vara ett alternativ).
Men den nackdelen är så klart inte så stor att jag struntar i hela rasket – för det vägs ju upp av en övergripande positiv aspekt: Att kunna bevittna spelningen över huvud taget (och det tämligen enkelt, med på alla sätt och vis minimal logistisk ansträngning).
❦
Sen det där andra. Bandet.
Visst, med tanke på den status Radiohead har i den musikaliska nutidshistorien så måste man så klart kalla The Smile ett ”sidoprojekt” för två av trions medlemmar. Ja, det gäller så klart även för den tredje medlemmen, då hans huvudsakliga bandhemvist ju alltjämt torde vara jazzkvartetten Sons of Kemet. Men detta betyder inte, vilket inte sällan annars är fallet med dylika musikaliska vänsterprassel, att det finns ens en anstrykning av plojighet över det hela: för varje musikaliskt stickspår herrarna Yorke och Greenwood d.y. (för att särskilja honom från den äldre brodern Greenwood, som ju också spelar i Radiohead) tar från sitt välkända huvudband, så står det mer och mer klart att de båda är så gott som patologiskt oförmögna att göra något halvdant. Så också här – självfallet finns det gott om spelglädje i tonerna, och det är alldeles uppenbart att det är kärleken till musik som uttrycksform som fört dessa tre snillen samman. Men det betyder inte att de skyr det besvärliga; det som skaver, spjärnar eller rent av gör ont. Det är alldeles kolossalt innerligt och ambitiöst, hela vägen.
I denna ambitiösa (eller, om man vill vara lite elak, snudd på pretentiösa) ansats kan man skönja en vilja att överbrygga diket/avgrunden mellan pop/rock och konstmusik. Eller kanske snarare, att införliva det ena i det andra (och/eller vice versa). Visst, det är de heller knappast först med att försöka, men få har lyckats så bra som de gjort med Radiohead. Och som här, med The Smile , när de får utforska trioformatet och dess förutsättningar. Att Yorke och Greenwood är kompetenta multiinstrumentalister är ingen nyhet, men här kan de ta ut sina eklektiska svängar ordentlig; under den ungefär timmen, och 14 låtar, långa spelningen fingrar de båda på såväl bas och gitarr som på piano och synthar. Jonny Greenwood tafsar även på en harpa och lirar dessutom skolöst för att mellan varven kunna ta ordentlig hjälp av fossingarna.
Och så har vi Tom Skinner – som inte bara trakterar trumsetet utan här också får bidra med både synthpill och stämsång. Men det är så klart som batterist han främst kommer till sin rätt. Och det med sådan bravur att man fattar varför de två radiohuvudena valt att begå trio med just honom. Inget ont om Radiohead-trummisen Phil Selway, som ju är en alldeles formidabel skinpiskare – men Skinner har ytterligare ett par dimensioner av skicklighet att foga till helheten här, och han använder dem till att (så klart) bidra med takt och rytm men också – genom att göra det så förbannat väl – fylla ut ljudlandskapet, och det utan att (nödvändigtvis) hänfalla till att väsnas. Ja, denna för mig nya musikbekantskap är alldeles uppenbart inte bara någon inplockad trumkompis ur mängden, utan en vital tredjedel av det som nu är The Smile.
❦
Och så det där tredje, och det egentligen centrala. Musiken. De faktiska låtarna.
Visst är det omöjligt att komma ifrån att de påtagliga Radiohead-vibbarna – men det beror ju på Yorkes och Greenwoods säregna och band-överspännande musikalitet, snarare än på något tillbakalutande i den trygga hemmafåtöljen, samt på det faktum att så mycket av grunderna i de här låtarna hittas i Thom Yorkes skaparhjärna. Och här finns ändå tillräckligt med eget fokus för att ge The Smile ett ordentligt stabilt, särskilt existensberättigande på egen hand. En aspekt är dessutom välkommet medplockad från Radiohead: den där omedelbart översvallande känslan av kvalitet som samtidigt utlovar ordentlig tillväxt i njutrymd allteftersom antalet lyssningar tilltar.
Att bara vara tre musiker i ett band innebär ju så klart begränsningar. Men som jag varit inne på ovan har The Smile tagit vara på detta och, även i detta avseende, snarast gjort begränsningarna till möjligheter. Och mycket ljud blir det. Men de gör allting live, och det är hela tiden fylligt – de må stundom vränga sig själva halvt ut-och-in för att få alla toner på plats, men det hela är så skickligt framfört och allt så väl avvägt att det aldrig känns som om något vare sig fattas eller är överflödigt.
Efter att bland annat ha fått oss nya singelsläppet, studsiga The Smoke till livs, känner vi att konserten efter några låtar snart hittar sin egen självklarhet, med kast som är alldeles lagom tvära för att vi ska kunna hålla fast i den röda tråden men ändå känna den rycka ordentligt. Vi dras med från från vackra men syrliga Open the Flood Gates (som förvisso nog klassas som tillhörande Thom Yorkes solo-katalog, men som här kläs i välskräddad The Smile-dress) – till den Neil Young:igt kampsångiga Free in the Knowledge och vidare till nya A Hairdryer, där det tuggande mässandet av frasen ”look at all the pretty lights” sjungs så extatiskt nervigt att det nästan känns maniskt intensivt till och med med Thom Yorke-mått mätt. Därifrån tar oss konserten till varmt vackra sci-fi-synthiga harmonier i Waving the White Flag , som sedan byts till Joy Division-energiska och medryckande We Don’t Know What Tomorrow Brings, för att därpå annektera den outgivna Radiohead-låten Skirting on the Surface. Och sedan landar vi, efter ett litet mellansnack rörande lockdown-insikter om mellanmänskliga förhållanden, i den nästan präktigt humanism-propagerande The Same – vars snudd på övertydliga tematik emellertid skickligt gnuggas från våra näsor när bandet, med tungan rätt i mun, vänder på steken till den fenomenalt plockiga The Opposite, varpå de till sist rafsar sig ner till punkrötterna och avslutar med rivigt hittiga You Will Never Work in Television Again.
❦
De är ett nytt band, och Thom Yorke påpekar att spelningen har gått väldigt fort. De har betat av allt de har. Men vi har fått mycket – och får faktiskt ännu mer, i extranummret Just Eyes and Mouth, där The Smile snyggt tar kvällen i mål genom att sträcka sig ner till den souliga klangbotten som Radiohead tidigare tassat längs i låtar som The Numbers och Where I End and You Begin.
Och jag längtar ordentligt efter att trion lägger sista handen vid sitt debutalbum och gör det tillgängligt för oss musiktörstande lyssnare.
Det hela är så in i helvete snyggt och proffsigt uppstyrt – ja, kanske lite väl perfekt producerat och regisserat – att det nästan lika gärna hade kunnat vara en dvd-utgåva av en livekonsert, med massa extra efterhandspolering, jag nu tittat och lyssnat på.
Fast ändå finns där något extra. Det är musiken. Låtarna. Spelglädjen. Det som gör att den där ”här och nu”-känslan faktiskt ändå lyckas tränga sig fram, och rysningarna sig påminda längs armarna – varpå det hela ändå blir till en större upplevelse än att betrakta någon gammal inspelning.
Men ännu hellre hade jag så klart varit på plats i London. Eller med The Smile på, riktigt fysiskt, besök här på hemmaplan. Ja, inte nödvändigtvis hemma i mitt vardagsrum, men åtminstone på kollektivtrafikavstånd.
Vi får hoppas att den dagen kommer.
⧫