Man ska inte döma en bok efter omslag. Detsamma borde väl gälla även för skivor, och tur är väl det. För Kents sjätte studioalbum hade i min värld aldrig hamnat i cd-spelaren då. Den hade fått vara kvar i stället på Vaxkupan.
Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Men i den stund jag höll
”Du & Jag Döden” i min hand så väcktes istället tusen frågor. Vad. I. Helvete. Är. Detta. 
Kents tidigare skivor hade prytts av otroligt vackra fotografier. Bilder som man kunde stirra sig blind på. Bilder som hade passat minst lika bra i en ram på väggen. Men så 2005 så hände något. Det känns väldigt Windows 95 över hela omslaget, amatörmässigt och i all ärlighet jävligt fult. Jag kan än idag störa mig på omslaget. Vad gör den där kråkan där? Sexpacket med öl, vad är tanken?
Jag kommer ihåg när jag hörde att albumet döpts till Du & Jag Döden. Mörkt, gotiskt och förväntningarna steg. Det skulle vara vansinnigt skoj att höra hur tankegångarna gick när framsidan skulle tas fram. Kent som jag alltid tyckt varit väldigt medvetna, nästan lite pretto. Men här, här gick man istället en helt annan väg. Bilden i sig ser så.. såå.. konstgjord ut.
På ett sätt väldigt Kentskt, att skita i allt, skita i vad folk tycker och tänker. Man kör sitt eget race, och det har fört bandet ända upp till toppen. Utan kompromisser eller genvägar.
För när man väl stoppar i skivan och trycker på play. Då uppenbarar sig en av Kents absolut bästa plattor. Inget snack om den saken.
Det är väldigt skönt att detta lilla konst(iga)-projekt stannade vid ett omslag. Sen den stilistiska fadäsen har Kent åter igen lanserat skivor med omslag som kan liknas vid konstverk (”Röd” är bland det snyggaste omslaget NÅGONSIN)
Jag är glad att jag inte dömde skivan efter omslaget, och jag är glad att gruppen åter igen tog sitt förnuft till fånga.