Jag var nog i lågstadie-åldern. Jag var avsläppt hos en vän till familjen. Han skulle vara barnvakt åt mig några timmar. Han var trummis i ett rockband. Han snusade General-lös. Det är i stort sett vad jag kommer ihåg, och att han hade en jävla massa skivor. Jag satt och bläddrade storögt bland alla farliga hårdrocksplattor.
Jag fick aldrig lyssna på några skivor, men jag förstod att det var hårdrock. Jag förstod. Det fanns en skiva som jag alltid letade efter när jag kom hem till honom. Jag slängde mig på golvet framför skivorna så det måste ha blivit bromsspår på parketten.
Ett omslag som trollband mig.
Ett omslag som mina unga blåa ögon kunde stirra på i timmar.
Ett omslag som var det farligaste, mest skrämmade och mest ondskefulla jag sett.
Ett omslag som samtidigt var så lockande, så vackert, så hänförande.
När jag öppnade dubbelvinylen (det vackraste man kan göra kids) så hade jag mina första erotiska ögonblick i livet. Det var känslor som inga synliga BH-band eller troskanter ens kom i närheten av. Det var en ung pojkes våta dröm.
Vad var det? Musik? En konsert? Men det är ju eld och bomber och allt annat man vaknade kallsvettig om nätterna till. Jag fick aldrig lyssna på skivorna. Så jag satt och stirrade. Fantiserade om hur det kunde tänkas låta. Det lät säkert inte bra i huvudet. Men det såg jävligt coolt ut.
Han måste ha sett att jag krampaktigt höll i den där skivan. Hur jag varje gång sökte mig till den. Kände på omslaget. Luktade på elden.
Så en julafton så låg den där bakom papper och snören. Jag hade fått skivan. Jag var överlycklig. Den var min.
När jag lyssnade på den på riktigt så blev det nya erotiska ögonblick.
Publikjublen.
”The hottest band in the world KISS”
Detroit Rock City
PANG!
Det var för mycket att ta in. Jag tror inte jag lyssnade klart på första låten. Men skivan var min. Så jag kunde lyssna hur mycket jag ville, när jag ville.
DET omslaget var en av mina första inkörsportar till en livslång kärlek. Musik var från och med då det största i mitt liv.
.