Det var på sensommaren 1993. Vi var på nån fotbolls-cup någonstans i Sverige. Det var varmt som fan och det var sådär oförglömligt trevligt som man bara kunde ha i den åldern.
Tjejer och musik. Det var det enda vi snackade om. Jag fick ett par Walkman-lurar intryckta i öronen. Innan jag ens tänkte tanken att skydda mig och mina öron briserade en atombomb inuti mitt huvud.
En normalt funtad person hade slitit bort lurarna eller åtminstone bett personen som tryckte in dom att sänka. Men jag satt kvar. Hypnotiserad. Det var stenhård aggresiv musik.
Jag hörde att han som sjöng var arg. Jag fattade nog inte riktigt vad han sjöng.
Men musiken, tonen i rösten skrek aggresivitet.
Så dagens omslag har sitt ursprung på ett blandband. Atombomben som detonerade i mitt huvud var introt till Killing In The Name.
Gruppen hette det för en 13-åring svåruttalade namnet Rage Against The Machine. 
Jag kom ihåg att jag köpte skivan något år senare. Jag hade sett omslaget tidigare men aldrig riktigt fattat det. När jag satt med det i min ägo kunde jag inte sluta stirra på det. En brinnande människa. På ett skivomslag.
Nu när man blivit äldre och (till viss del) visare så blir omslaget bara mer och mer genialiskt. Att på en debutskiva ha ett sånt starkt budskap. En bild som säger mer än tusen ord någonsin klarar.
Rage Against The Machine blev senare ett av världens största rockband. Med texter som tog tempen på ett USA som mådde allt annat än bra.
Bandets historia är en annan historia. Dagens historia är historien om omslagets nedslag i min värld.
Än idag kan jag komma på mig själv att drunkna i bilden. Vad tänker han? Lider han? Skriker han?
En världsberömd bild som hamnade på ett omslag till en odödlig debutplatta som för alltid kommer ha en särskild plats i min skivsamling och i mitt hjärta.