Philemon Arthur vill ha kaffe, relationer hittar rätt och trampar kanske snett, en kattunge kickar boll med mögliga apelsiner och Emma badar med kläderna på. Allt i ett lagom Twin Peaks-vibbat hus. Där är några sidor av låten Bang Bang – som idag får nypremiär i remixat format – och dess tillhörande video.
Hon är flitigt anlitad för sina saxofonskills och har drösvis med namnkunniga samarbeten på sitt cv. Men för tillfället satsar Emma Essinger på sin egen musik, och på att göra så mycket som möjligt själv, från låtskrivande och produktion till att ha örnkoll på videoinspelning. I början av sommaren släppte hon singeln Bang Bang, och medan vi andra försökt ta vara på solens begränsade utbud av varma strålar har hon suttit instängd vid mixerreglagen och filat fram den nu bolmande färska remixen – Bang Bang Free Love Remix – och på en ep som hon planerar släppa senare i år.
– Jag trivs som bäst med hörlurarna på, berättar Emma Essinger. Jag proddar mycket själv, men jobbar också med asgrymma människor och musiker som tillför massor. Tidigare gjorde jag allt själv, men det är härligt med input utifrån, så att man inte blir en galning som sitter ensam i en mörk källare dygnet runt utan att träffa någon.
❦
Låten…
Sedan några år tillbaka bollar Emma Essinger exempelvis sina produktionsidéer med, om uttrycket tillåts, Indiesveriges egen demonproducent, den numera Berlin-baserade Jari Haapalainen (multiinstrumentalist och medlem i Bear Quartet samt producent bakom drösvis med band och artister, som Markus Krunegård, Frida Hyvönen, The Concretes, Eldkvarn, Ed Harcourt, Laakso, Moneybrother….
– Vi mejlar filer fram och tillbaka i mejltrådar som blivit hur långa som helst. Han är en väldigt hård ärlig kritiker, vilket är bra. Jag har lärt mig hur jag ska ta till mig hans kritik och idéer, säger Emma.
– När vi först började jobba ihop i studion för några år sedan så sa han ofta när jag spelade in mig själv och var kritisk mot något specifikt i en tagning om hur det lät där jag inte tyckte jag var good enough att ”men Emma, det är ju det härligaste i hela tagningen. Det är där nerven finns”. Det har definitivt utvecklat perfektionisten i mig – just att det perfekta inte alltid är det perfekta. Det bästa kan nog ibland försvinna om man överarbetar det, och ibland finns det rentav ett värde i att inte kunna för bra – det får inte bli för fåfängt.
Det bästa kan nog ibland försvinna om man överarbetar det, och ibland finns det rentav ett värde i att inte kunna för bra – det får inte bli för fåfängt.
Det här tänket hade hon med sig när Bang Bang skulle hitta sitt uttryck.
– Jag valde att spela in många av ljuden, även saxen, med ganska crappy utrustning och i utrymmen som jag känt bidragit med en smutsigare karaktär än vanliga inspelningsrum. Jag använde källare, trappuppgångar och sånt. Jag har också provat all möjlig dyr utrustning och fina studios, men ibland vill man helt enkelt bara ha något annat. Körerna ville jag skulle påminna om Philemon Arthur and the Dung när de sjunger ”har ni kaffe?” i In kommer Gösta. Vi döpte den framträdande frekvensen i eq-n till ”kaffe-frekvensen”. Den är flitigt använd.
Själva melodistommen i Bang Bang hade kommit till genom den klassiska ”dök upp i huvudet när jag skulle sova”-formeln för att sedan formas till med hård mejsel.
– Det kändes som att låten ville vara väldigt strippad från första stund när jag började skriva den. Som att jag ville skala av allt som liksom inte var tvunget att vara där. Och den bjöd in till att texten skulle bli så direkt som möjligt och gärna snudda vid det banala. Det kändes lite kittlande. När något är väldigt direkt så blir det också utelämnande… ”Baby when I hang with you, I feel like I can be myself…” – det låter väldigt simpelt men kan nog ändå vara en ganska intim grej att säga till någon. Och låten handlar nog om just det – känslan när någon gillar en precis som man är.
❦
Videon…
Om texten och melodin i Bang Bang blev rakt-på-sak-enkel intill banalitetens gräns, så fick det bli ett ordentligt lappkast med dess visuella ackompanjemang – för att skapa rätta kontrasten ville Emma gå åt helt motsatt håll med videon för att i stället hitta ett mystiskt och suggestivt uttryck.
– Precis som att ljuden till låten är lite otyglade så kändes det som att videon också skulle vara det. En lek med stämningar och känslor. Att det blev något spännande i att texten är väldigt direkt och bilderna i videon mer abstrakta, så får den egna fantasin sätta gränserna.
Även här satte Emma den egna kontrollen och gör-det-själv-andan i första rummet – av ett gammalt hus som hon redan i idéstadiet ville skulle ha en viss karaktär. Och videons rekvisitör, Nicolina Lindh, visade sig bo i det perfekta huset – med rätt Twin Peaks-anda.
– Vi gick in för scenografin helhjärtat och Nicolina blandade sin egen gellibaff, en blå slime som jag fick bada i. Vi skapade den perfekta sunkromantiken och hon tog till och med mina fruktönskemål till en ny nivå och fixade de snyggaste mögliga apelsinerna ever. Det var en seriös mögelodling, skrattar Emma. Sånt är inte att leka med.
Vi hittade det där som allt det här handlar om, ett sammanhang med ren passion för det vi gör. Jag tror att vi alla verkligen hade en känsla av ”vi gör det här för att vi vill, inte för att vi måste.”
Emma själv såg till att ha koll på allt från klädval till klippning, och produktionsteamet utgjordes i stor utsträckning av gamla och nya bekanskaper.
– Min bästa kompis sen för alltid, Madeleine Jusis, regisserade. Hon är egentligen inte regissör, men jag visste att hon skulle äga regissörsrollen eftersom vi lekt så mycket ihop när vi var små, och det gjorde hon. Det var fantastiskt att kunna ta ut svängarna ordentligt. Vi var ett gäng som jobbade med videon av och till under ett par månader och blev väldigt goda vänner. Johnny Isaksson filmade och vi improviserade en hel del, han är grym filmare och kan verkligen fånga det som händer ”här och nu”. Vi hittade det där som allt det här handlar om, ett sammanhang med passion för det vi gör. Jag tror att vi alla verkligen hade en känsla av ”vi gör det här för att vi vill, inte för att vi måste.”
❦
Remixen…
För att ge Bang Bang ännu en skepnad strippade hon av produktionen, slängde in grundbultarna tillsammans med en funkig bas i passagerarsätet på en nedcabbad Ferrarri och gasade iväg på en solglasögonprydd sväng genom någon av det amerikanska 80-talets hetaste tv-serier, med nutidens electronicalandskap i blicken nånstans i solnedgången. Typ.
– Det man känner igen från originalversionen är nog framförallt min sång, annars har den fått en ganska ny skepnad, säger Emma. Det var pride när jag satt och höll på med remixen och det var väldigt inspirerande med den peppiga känslan, det var liksom precis vad jag ville ha i remixen. Det kändes som det passade texten så bra, därav namnet Free Love Remix
– Remixen har fått ett gäng olika samplingar som blivit en glittrig synt som pulserar genom hela låten tillsammans med en dansig syntbas. Sen blev jag inspirerad att plocka fram min gamla altsax för tyckte liksom den bad om en “glossy”, nittiotalskitchig saxhook
Den här saxtwangen har sedan tagit titelfrasens plats i refrängtakten och trampar med jämna mellanrum på gaspedalen.
– Jag ville att den skulle kännas som en fest och du är bjuden, väcka peppiga känslor och liksom bygga en ride som man vill åka med i.
Vi hakar på!