Hon har en röst jag älskar, med en teatralisk framtoning jag inte kan få nog av, med en snygg grafik som gör konkurrenterna avundsjuka. Det hela trevar igång med Prayer at the Gate från förra årets album ”I Inside the Old Year Dying”, ett album som också får mest plats under spelningen med fem spår. PJ Harvey stegar sakta och försiktigt fram till tonerna och får publiken att stå stirrande fram till hennes vackra uppenbarelse.
Text: Fredrik Hoffman
Foto: Martin Wilson
Utöver senaste skivans reflekterande återsteg till dorsetsomgivningar med spår som The Nether-edge och I Inside the Old Year Dying, möts vi av ett kaos vi kan möta i samhället med krig och makthavares spel, genom samhällskritiska The Glorious Land och Let England Shake samt mörka The Words That Maketh Murder. Vi når snart halvvägs och hon dör men tar avstamp i något annat.
Send His Love To Me är starten för del två, där vår musikaliska drottning kliver in mot andra tongångar. Kappan åker av och vi får mer rock med 50ft Queenie från ”Rid Of Me”. Energiskt och fortfarande enkelt och oberoende. Det känns skönt och befriande. Polly Jean upphör aldrig att förvåna även om jag personligen kanske kan sakna något för att bli helt nöjd i urvalet av musiken så långt.
Hon behärskar såväl röst som flera instrument, samt rör sig som en självklarhet över scenen i symbios med sina medmusiker. John Parish är van medspelare och driver henne fram genom Black Hearted Love. Det är svårt att inte tycka om det skådespel vi får och jag undrar varför inte fler artister anstränger sig.
Det är på sätt och vis en spretig andra del, där sex album vävs in, men ändå bildar på något vis en helhet. Historieberättandet fortsätter genom spår som Angelene, nedstämda vackra The Garden, gitarrbaserade emotionella The Deperate Kingdom Of Love. Jag känner gåshuden, ler och drömmer mig bort. Vi skakas om med Man-Size och Dress. Snart landar vi i publika favoriten Down By The Water.
Även om jag personligen hade önskat The Dancer, så är titelspåret To Bring You My Love en värdig och vacker avslutning av en bra spelning i augustinatten. Regnet lyser glädjande nog med sin frånvaro och vi får perfekta förhållanden på denna första dag av festivalen. Det är ett drama jag aldrig vill ska ta slut, men som efter lite mer än en timme har nått sitt epos och snart stegar vi vidare i natten.
Hennes set på Azaela på Way Out West är inte på något nytt, utan har redan prövats på Roskilde och Öya, samt kommer spelas på Flow efter Göteborg. Inte nyskapande och originellt, utan en säker investering av 18 spår.
