Popaganda dag 1
2015-08-28
Eriksdalsbadet, Stockholm
Det är slutet av augusti och dags att sätta punkt för sommaren medelst två dagars intensivt poppande på Eriksdalsbadet i Stockholm. Jag var riktigt imponerad av Popagandas uppställning på förhand, och på fredagen var det åtminstone tre hållpunkter som jag var riktigt peppad på att se; Angel Haze, Robyn & La Bagatelle Magique och huvudakten bob hund.
Vi tar det från början. Jag tog fyran till Skanstull redan vid öppningsdags för festivalen för att se första akten Beatrice Eli. Tidiga spelningar på festival är ju vad de är, det är ljust så scenbelysningen är obefintlig och publiken är en bråkdel av den som kommer att dyka upp senare. Beatrice gör ändå det bästa av speltiden och levererar sin synthpop med grym attityd. Prideflaggor hissas i publiken och på scenen sjunger Beatrice om att onanera och rör sig intimt med sina tre dansare. Hiten Girls sviker aldrig live. Bra drag!
Efter Beatrice Eli går jag mot andra scenen (en av Popagandas många fördelar är ju att väntetiden mellan spelningarna oftast är noll) för att kolla på Sabina Ddumba. På förhand vet jag inte så mycket om henne förutom att jag har hört hiten Effortless, men det första som slår mig är vilken fantastisk stil hon har. I sin gula klänning och matchande solglasögon ser hon ut som den soulstjärna hon utan tvekan kan bli. Hon har också med sig ett riktigt bra band och kör. Kompetent, men också ett gäng som ser ut att ha riktigt roligt på scenen. Spelglädje ska inte underskattas, det är sånt som kan göra att man kan njuta av en spelning på 40 minuter utan att ha hört majoriteten av låtarna tidigare.
Här blir det en liten paus i musiken och publiken drar sig mot den stora simbassängen på området för att se konstsimmet som är tillbaka i programmet efter ett års frånvaro. Till dramatisk musik och rökeffekter går de 12 herrarna ut på bassängens kanter för att sedan dyka i till publikens jubel. Det är lite bisarrt – men fantastiskt roligt att se. Jag antar att man får tacka arrangörerna för den här traditionen – när går man annars och kollar på konstsim live?
Äntligen är det dags för en av mina höjdpunkter i programmet – Angel Haze. Det börjar dock trevande med att Angels dj kommer upp och kör några låtar som uppvärmning. ”Ready to party Sweden?”. Ja. ”Are you ready for Angel Haze Sweden?”. Ja. Publiken börjar trampa otåligt. Jag fattar att det här funkar på en klubb, men inte på en festivalspelning. Till slut kommer Angel ut – och ber dj:n sätta på en låt med Future så hon får dansa lite. Minst sagt en seg inledning, men till slut kommer spelningen igång och Angel Haze visar vad hajpen beror på. Det blir ett grymt drag i publiken när hon blandar nytt material som Impossible och Babe ruthless med favoriter som New York och Werkin’ girls. Och om den sega inledningen kändes smådryg så väger hon upp det med publikkontakten under spelningen. Redan i en av de första låtarna går hon ner till kravallstängslet och hänger med fansen längst fram. En stund senare kör hon Pleasure this pain som hon gjorde tillsammans med Kwamie Liv och bjuder upp en tjej på scenen som hon sjunger till. Det händer inte så mycket mer än att de två står och tittar på varandra medan Angel rappar, men det blir ändå en rätt fin stund. Under Battle Cry sticker hon från scenen igen och kör hela låten i publikhavet. Det är svårt att få en festivalspelning att kännas intim med Angel Haze gör sitt bästa och lyckas rätt bra.
Inspel från Håkan: Ja, hon håller oss på halster ett bra tag. Oklart varför. Det dröjer många långa minuter av idogt hålligångande från dj (ett par gånger kryddat av att någon smyger in och, med orolig min, viskar något till honom. Vad har hänt? Har SAS strulat med flygbiljetterna igen?). Men när hon väl kommer in på scenen är allt förlåtet – därtill är hon ju så satans snabb i käften att hon hinner rappa ikapp eventuellt förlorad speltid).
Jag tar en liten mat och dryck-paus efter Angel Haze och ser Tove Styrke på lite håll. Det jag kan konstatera är att Idol-fabriken känns avlägsen och har ersatts av ett eget scenuttryck. Hon har en grymt cool stil på scenen. Kul detalj: Beatrice Elis gitarrist/basist dyker även upp som gitarrist bredvid Tove Styrke.
Inspel från Håkan: Är Tove Styrke gladast på festivalen? Troligtvis. Och hennes strålande glädjen smittar av sig på publiken, ackompanjerad av Toves styrka (förlåt) som artist. För sådan har hon – med sina låtar och sin uppenbarelse på scenen ger hon bannemig på alldeles egen hand det däringa Idol-eländet existensberättigande.
Vid kvart över sex på kvällen är det premiär i dubbel bemärkelse. Det är livepremiär för Robyn & La Bagatelle Magique och det är första gången jag ser Robyn live. Hon är artisten vars experimentlusta aldrig verkar sina, La Bagatelle Magique är ännu ett projekt med spännande electromusik som hon är inblandad i. Det började som ett samarbete med Christian Falk och efter hans för tidiga bortgång tog producenten Markus Jägerstedt över hans roll. På scenen får de sällskap av ett band och Maluca Mala som också medverkar på EP:n som släpptes för någon månad sedan. Tillsammans fyller de Popagandas stora scen med peppiga beats, sladdar, en snygg ljusshow och en jävla massa dans. Robyn ser ut att ha sjukt kul på scenen och det smittar av sig i publiken. Jag var lite tveksam till EP:n när den släpptes, men låtarna fungerar perfekt live och såhär i efterhand lyssnar jag på låtarna på Spotify med förnyad energi. Det är omöjligt att stå stilla när man hör Love is free och Set me free live. Utöver La Bagatelle Magique-låtarna fyller de ut setet med bland annat Robyns tidigare samarbete med Christian Falk Dream on. Sommarens enda spelning skulle egentligen äga rum på Dans Dakar, som lades ner. Jag är glad att Popaganda kunde skohorna in gänget i schemat.
Inspel från Håkan: Det känns inte som att begreppet ”jam” riktigt passar den här typen av musik. Men det passar ändå stämningen. För även om låtarna säkerligen är ordentligt utformade i förväg så är tyglarna här ändå lösare än låt säga en spelning med Robyn under eget, ensamt namn. Ja, det känns, i ordets bästa betydelse, som att vi får vara med på en riktigt kalasig jam-session. Utan att konserten för den delen för ynkaste sekund tappar greppet om de där tyglarna. Vilket torde bero på att Robyn och La Bagatelle Magique är de ruggiga proffs de är.
Efter Robyn & La Bagatelle Magique är det dags för mer peppig musik när Elliphant kliver på lilla scenen. Som hon poängterar själv är det mitt i hennes gamla kvarter, där såväl första fyllan som första kyssen ägde rum. En sann hemmaspelning. Har man sett Elliphant förut så vet man vad man får – bra gung och bra attityd. Revolution är sjukt mäktig live och publiken går bananer när Major Lazer-samarbetet Too original avslutar konserten. Fet spelning!
Dags för ett par bokningar med sviktande intresse från min sida. Jag har förstått att James Blake var en stor bokning för många, själv har jag aldrig lyssnat på honom. Jag går ändå och börjar kolla på spelningen men tröttnar efter ett tag, det är lite för långsamt och monotont för mig. Det är säkert mycket bättre om man har koll på låtarna och jag hör att det blir lite mer drag mot slutet av spelningen. Jungle går på lilla scenen efteråt och jag kollar på slutet av spelningen. Jag har hört några låtar tidigare men aldrig fastnat för bandet. Kan inte påstå att jag gör det live heller tyvärr.
Inspel från Håkan: Efter Robyns och La Bagatelle Magiques energikalas och Elliphants attitydstinna rusning känns det till en början som lite av ett partypooperi att växla ned till James Blakes sad boy-dubstep (eller vad en nu vill kalla hans hyfsat personliga genre) med dess gråtmilt framklinkade loopar med invävda skira sångtrådar. Men det passar faktiskt ändå fint under den vackert ljumma solnedgångshimlen. Dessutom tar det hela så småningom fart när Blake och hans två medmusikanter kryddar det hela med ordentliga lass tunga trance-beats. När konserten framåt sluttampen når fram till Retrograde och The Wilhelm Scream innebär det förvisso en tillbakagång till ett lugnare tempo igen, men låtarna är så fantastiska, och publikresponsen därefter, så vi får ändå en storslagen skjuts vidare in i kvällen.
Däremot är jag bra mycket mer peppad på att se kvällens avslutningsakt bob hund. Ett band man kan lita på när det gäller att leverera live, och lika mycket som jag vill höra vissa låtar är jag peppad på att höra Thomas Öbergs mellansnack, han är en av våra mest underhållande frontfigurer. Mycket riktigt välkomnar han oss in i ”den raka basgångens årtionde” och fredagens bästa spelning drar igång. Det finns så många höjdpunkter! Draget i Nu är det väl revolution på gång?. En extremt tung version av Den lilla planeten. Dansen i Harduingetmankandansatill?. Den meckiga Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk. Och allra bäst blir det när bandet bjuder upp Popkollo-kören (”vår framtid”) och gör Blommor på brinnande fartyg och Hjärtskärande rätt.
Bandet, som ikväll har uppbackning av gitarristen Henrik Svensson då Johnny Essing har brutit handen (vilket inte hindrar honom från att medverka på scenen), levererar en perfekt avslutning på fredagkvällen.
Inspel från Håkan: Det finns ett ord jag ytterst sällan använder, ett som börjar på Ä. Det har liksom flera års inkubationstid, från det att dess innebörd först angriper en tills dess att det kan yttras.
Varje gång jag ser bob hund live (vanligtvis med några års mellanrum) eller återkommer till dem på skiva (nån gång om året) blir jag liksom både knockad och förvånad. Över hur finurligt fantastiska de är. Det är en kärlek som nu väller fram ur mig, häpen över sig själv än en gång. De är som den där gamla bästisen som en numera inte träffar så ofta, men som, när en gör det, är så självklar och överväldigande.
Ja. Jag älskar bob hund.
Alla foton utom konstsimmet: Håkan Kjellgren