För nästan ett år sedan drog jag iväg till SM-veckan för att bevaka Roller Derby för Drefvets räkning. Tanken var att göra någon form av drefvig betraktelse ut ett populärkulturellt perspektiv, men det blev aldrig någon artikel. Förrän nu.
Tanken att fånga upp de populärkulturella aspekterna av Roller Derby var begriplig. Det finns mycket att ta av. Coola lag- och spelarnamn, bombastisk intromusik, DIY-anda, nördtermer och superhjältesmink. Men när jag väl var på plats slogs jag av hur liten roll de yttre detaljerna spelade i relation till hur mycket det handlade om seriös, fysisk sport. Och det gjorde att min infallsvinkel kändes helt fel. Att enbart betrakta Roller Derby som popkultur skulle vara att förminska den sportsliga insatsen, därav skrivkramp. Så om jag nu ska få ihop den här texten måste jag börja med det sportsliga.
Roller Derby handlar om kampsport på rullskridskor. Kolla upp reglerna någon annanstans, men i korthet går det ut på att spelaren som har en stjärna på hjälmen, jammern, ska varva de övriga. Jag plåtade tre matcher eller bouts, se foton nedan. Den första var kvalmatchen mellan Norrköping Roller derby/Sluts United och Stockholm Roller derby (BSTRD`S). Möjligen var det den match som var mest spännande att titta på. Dels spelades matcherna i Norrköping, så Sluts hade alltså hemmapubliken på sin sida. Dels är ju kvalmatcher lite speciella. Vinnaren går upp till elitserien, så hela nästa säsong står på spel. Efter en hård kamp vann Sluts med 293 – 115 och de avancerade alltså till högsta ligan.
Under finaldagen bevakade jag matchen om tredjepris och finalen. I bronsmatchen ställdes Gothenburg Roller derby mot Luleå Roller derby. En bronsmatch kan kännas lite avslagen, då mycket av fokus förstås ligger på finalen. Både lagen visade dock att de inte ville avsluta säsongen med en förlust, så det blev en intensiv strid. Gothenburg Roller derby stod slutligen som segrare, 271-117.
Så finalen, Crime City Rollers mot Dock City Rollers. Jag hade sett några bouts tidigare, men inte någon på den här nivån. Farten var högre, smällarna hårdare. Resultatet, 340-139 till Crime City Rollers, kan felaktigt tolkas som att finalen var en avslagen historia där ett lag totalt dominerade. Så funkar dock inte Roller Derby, det går att hitta något intressant i varje kampsituation. Det var gott om minnesvärda ögonblick, Hanna P från CCR lyckades exempelvis ta 40 raka poäng. Och det slutade som sagt var med att Crime City rollers blev svenska mästare
Om vi ska oss tillbaka till det populärkulturella, så går det som sagt var att även lyfta den biten. I finalpausen uppträdde Oya Rrriotsamba, ett uttalat feministisk band. Och det går att se hela derbyrörelsen som en feministisk proteströrelse. Samtidigt är inte det hela bilden. Ett av världens bästa lag, London Rollergirls, har exempelvis The Clashs London Calling som introlåt. Den är ju inte speciellt feministisk, utan mer bara en bra låt. Samtidigt går det att hävda att det per automatik blir feministiskt och politiskt när kvinnor tar plats, så på sätt skulle även användningen av London Calling ses som feministiskt. Och det går också att hävda att den typen av resonemang blir tröttsamma i längden.
Avslutningsvis kan jag konstatera att det blev oväntat komplicerat att skriva ihop något om Roller Derby. Det går uppenbarligen att hitta en potentiell konflikt mellan sport och kultur. Samtidigt är det en liten tråkig slutsats, det måste gå att se Roller Derby både som sport och som kultur.
