Det är fotografens lott här i livet att oftast bara få se delar av konserter. Jag såg Rome Is Not A Town på Where’s the music? i februari, men hann då bara ta del av de inledande låtarna innan jag var tvungen att hasa vidare till nästa konsert.
Jag minns ändå spelningen som en av de bästa från Norrköpingsfestivalen, så sedan dess har jag strävat efter att få se dem igen.
Av olika skäl dröjde det ända tills december tills det blev av.
Platsen var Melodybox, Stockholm och först ut på den charmiga scenen var CO SONN. CO SONN repertoar är varierad, allt ifrån psykrock till mer renodlad punk. Bra rakt igenom. Som tvåa gick MANKIND på, indiepoprock med attityd. Innan jag sett dem tänkte jag att de kanske kunde vara för mespoppiga för mig. Men live var det bra röj, så de farhågorna var obefogade.
Sist så kvällens huvudakt, Rome Is Not A Town. Skulle de kunna följa upp mina minnen från Norrköping?
Jag var lite orolig, det känns som om indierock har en tendens att bli lite småtråkigt live. 00-talets våg, med The Strokes, Franz Ferdinand och Arctic Monkeys, var ju monumental, men samtidigt hade banden svårt att bevara hypen. Det blev rätt småtrist ganska snabbt.
Så därför är jag lite förvånad över att jag tycker så mycket om Rome Is Not A Town.
Nu har de väl i och för sig lite punkigare edge än nämnda band. Men ändå.
Med skärpa och energi lyckas de skaka liv i en genre som jag trodde var utdöende.
