Länge kunde svensk folkmusik anses vara lite töntig och daterad. Det var dock före Sara Parkman, som visat att folkmusik kan vara relevant i vår tid. Från att successivt byggt upp ett namn i smala kretsar, till att slå igenom i de breda folklagren i På spåret med en finfin cover på Billie Eilishs Bad Guy.
Just Bad Guy-covern bjöds vi inte på vid skyltenspelningen, men det är nog det enda som kan lyftas som negativt. Parkman har känsla för dramatik och framträdandet var mycket väl genomtänkt. Lugnare partier följdes av kraftfullare, det handlade mer om en föreställning än en spelning.
När till och med en själlös ateist som jag rycktes med i den religiösa tematiken i exempelvis Vreden, då vet en att musiken är mäktig.
Så här såg det ut:
