När jag tidigare i våras hade nöjet att få höra Thomas Stenströms rykande färska låtar, så avslutade Stenström och hans kompanjoner med Slå mig hårt i ansiktet i en A capella-version. Och visst, det lät ju helt ok.
När jag några dagar senare fick låten i ”riktig” version så kastades min värld upp och ner. Snön smälte, fåglar fick sångröst, vindarna som tidigare bitit i mina kinder blev nu varma smekningar och det kändes som om hela staden blev ett enda stort leende. Väldigt få låtar kan skapa DEN känslan. Du vet när det kryper i kroppen, man vill dansa, älska, skrika, leva.
Men låten var en hemlis. Jag tvingades ha den i karantän. Men jag ville sätta upp de största av högtalare på taket och spela för hela universum.
Men nu, nu sprids glädjen som pollen i vårvinden.
Thomas Stenström gör musik som får kroppar att tina upp efter en alldeles för lång vinter. Stenström får moln att skingras och solar att uppenbaras.
Stenström må blicka runt efter musikaliska referenser, men i slutändan så låter det inte som någonting annat. Handklappen, trummorna, syntslingan, texten, känslan. GLÄDJEN. Enkelt recept med fantastiskt resultat.
Tre minuter och trettio sekunder ren och skär glädje.
Tre minuter och trettio sekunder som förbjuder ordet bekymmer.
Tre minuter och trettio sekunder.
Det räcker så.
Jag vill bara känna någonting.