J Mascis
Debaser Strand
Stockholm
Fort – nämn tre allsmäktiga figurer med skägg och långt vitt hår!
Så okänslig tänker jag nu inte vara, så här i juletid och allt, att jag hävdar att två av dem är påhittade, utan nöjer mig med att konstatera att den tredje i alla fall i allra hösta grad – i allmänhet och i gitarrstärkarens alla reglage – är på riktigt. Ja, just här vid scenen på Debaser Strand vete fa…siken om inte J Mascis faktiskt är både Gud och Tomten också. Det himmelska oljudets treenighet.
Rent musikaliskt är det omöjligt att säga var J Mascis slutar och Dinosaur Jr börjar. Inget ont om Lou Barlows och Murphs viktiga insatser och roller i trion, men det är svårt att säga annat än att Dinosaur Jr ÄR J Mascis.
Om en ändå ska dra en gräns mellan hans band och den solo-J som vi på fredagskvällen möter på Debaser Strands scen så är det just det faktum att han är själv, att han sitter ner och att han har en ackustisk Gibson i nävarna i stället för en eldriven Fender. Den skäggige mannen på scenen och de ljud han frambringar är råkopian för vad som stundom förädlas till Dinosaur Jr.
Men det är ”skäggig snubbe med akustisk gitarr” bara om en berövar det konceptet varenda pretto-molekyl och ersätter dem med rå och innerlig talang, och om en i stället för att låta tonerna fortplantas genom en lägereld kör dem via en raketmotor. För det är ju inte på något sätt så att den akustiska gitarren gör det här till en unplugged-historia. Visst, det är J Mascis i den gestalt som vi kan tänka oss sitter hemma på kammaren och riffar, som vilken rockstjärna som helst i sitt skaparstadium – det är bara det att J Mascis kammare (i alla fall för den här argumentationens skull) har en vägg av Marshall-stärkare och en, om än rudimentär samling effektpedaler i sin kammare.
Och alla som försökt koppla en distpedal till en akustisk gitarr vet att det kan låta väldigt, väldigt mycket. Och det är i denna höga decibelhimmel som J Mascis är gud.
Anledningen till att han är här, och att han är själv, är så klart att han har en soloplatta hans andra egentliga dylika, Tied to a star, i ryggsäcken. Men totalt opretentiös som han är faller inte J Mascis in i någon pr-roll; skivan må vara skälet till att han kommit hit, men väl här skiter han i mångt och mycket i att plugga platta utan tycks spela lite vad han ur sin tjocka pärm. Bara en knapp tredjedel av gigget utgörs av låtar från nya skivan, och redan efter ”Listen to me” från den första solo-plattan och den färska ”Me again” får vi smaka på den första vällagrad gammal Dinosaur Jr i form av ”Little furry things” för att sedan få glufsa i oss en munsbit från avstickarprojektet J Mascis + The Fog (vilket om sanningen ska fram kändes mest som ett ”interim-Dinosaur” för J i väntan på att Lou och Murph skulle hitta hem till originalsättningen).
Mascis är sedvanligt fåordig och ofjäskande, men känns relativt pigg och glad, bekväm där på sin pall. Han är precis lagom loj för att hans gitarrsolon helt otvunget och avslappnat, utan att bli slarvigt, ska rulla ut ur hans fingrar, över strängarna och ut genom högtalarna.
Det faktum att J är här så att säga solo betyder inte att vi berövas det organiska strängbändande som är hans signum – med hjälp av antingen ackordstämning på gitarren eller, oftast, en loop-effekt har han inga som helst problem att agera både kompmusiker till sig själv och soloekvilibrist samtidigt.
Möjligtvis måste en vara lite av en Dinosaur Jr-konnässör för att (alls) kunna njuta av det här fantastiska oväsendet, men vi som är på plats i publiken hör sannolikt till denna skara. Och vi får hela urkraften hos en samling väl, och välkommet, valda låtar ur Dinosaur Jr-skatten utmanglade över oss – låtar som till viss del, kanske för att de ligger lite närmare den privata Mascis än andra av bandets alster, varit ganska sällsynta (eller ”sällhörda”) på Dinosaur-giggen.
Möjligtvis är det lite motsägelsefullt, och kanske är det just därför det är så mäktigt, men det hela är samtidigt såväl lugnt, känsligt och sparsmakat som vilt, intensivt och bombastiskt. När Mascis falsett dränks i eko och disten maxas i solona i exempelvis ”Get me” och ”Out There”, så skruvas också rysfaktorn hela vägen, och om den gamla Mazzy Star-låten ”Fade into You” kan anses vara en handske så passar Mascis näve alldeles förnämligt i den och låter den inte vara något hinder längs gitarrhalsen.
När konserten närmar sig slutet och når fram till den skränande ångestavgrund som är ”Alone” fattar jag plötsligt vad som gör J Mascis till så unik: hans förmåga att helt okonstlat få ut hela sitt känsloregister, hela sin konstnärsangst och självdestruktiva ådra, genom musiken – till skillnad från mången annan plågad rocksjäl behöver han inte hänge sig till missbruk eller ödeläggelse av hotellrum, inte när allt, precis, allt får ta plats mellan sex gitarrsträngar och kan trampas ner i en distpedal. Det är inte musik att lyssna på när en skär sig, det är musik att lyssna på i stället för att skära sig, och den tokdistade smärtan blir alldeles… vacker när det så i sluttakterna läggs ytterligare en överväxel på det härliga oljudet och förstärkningen bannemej, för att använda Spinal Taps ljudlära, skruvas upp till kvart över elva, minst.
Även klockan har plötsligt skruvats fram till kvart över elva på fredagskvällen när Mascis, efter att ha lommat av scenen en liten stund ger oss The Cure-dängan ”Just Like Heaven” som extranummer, en låt som vid det här laget nästan är lika mycket J Mascis egen som den är Robert Smiths.
Julsånger har hållit sig på behörigt avstånd från Debaser Strand den här kvällen, men det här är både en snudd på religiös högtidsstund och årets julklapp. En kväll med Fadern, Tomten och den heliga disten.
Setlist
1. ”Listen to me”
2. ”Me again”
3. ”Little furry things” (Dinosaur Jr)
4. ”The Ammaring” (J Mascis + the Fog)
5. ”Every morning”
6. ”Stumble”
7. ”Get me” (Dinosaur Jr)
8. ”Not the same” (Dinosaur Jr)
9. ”Drifter”
10. ”Heal the star”
11. ”Keeblin’” (Dinosaur Jr)
12. ”Fade into You” (Mazzy Star-cover)
13. ”Out there” (Dinosaur Jr)
14. ”Quest” (Dinosaur Jr)
15. ”Not you again” (Dinosaur Jr)
16. ”Alone” (Dinosaur Jr)
—
17. (extranummer) ”Just Like Heaven” (The Cure-cover)