Stora spelningar genomförs åter runt om i landet. Thåström gjorde ett tidigt turnéstopp i Linköping, SAAB-arena. Efter att ha släppt en platta som bryter av mönster var spänningen stor kring hur musiken skulle gestaltas live.
Det har nog aldrig varit så svårt att förutse hur en thåströmkonsert skulle komma att låta. Nya skivan ”Dom Som Skiner” präglas av elektronisk ljudbild och frånvaron av gitarrstök. Thåströms band är dessutom nytt, borta är gamla vapendragare som Ossler och Ivarsson. Det gjorde att jag trodde spelningens tonvikt skulle ligga på nya skivan och att stränginstrument skulle vara blott diskreta inslag. Jag hade helt fel, tyngden är kvar. Rock’n roll är inte död.
Över två timmar bjuder Thåström på, bra valuta för entrépengen. Det gör också att alla får det som de vill ha. Många spår hämtas från nya skivan, men kläds i något mer rockiga kläder. Imperietkonnässörer kunde avnjuta tre klassiker: Kriget med mig själv, Blå himlen blues och CC Cowboys. De bästa låtarna från tjugohundratalets solokarriär var också med, själv är jag svag för Främling överallt. Och även den här versionen var fantastik, just där och då tyckte jag att Thåström aldrig varit bättre. En som har nästan lika mycket star quality som Thåström är Titiyo och hon gästade framgångsrikt två låtar. Papperstunna väggar lyfte verkligen live.
Visuellt var också spelningen en upplevelse. Thåström var på riktigt bra humör, även om det kanske märktes mest subtilt. Kroppsspråket var sig likt, energifyllt och spastiskt som vanligt. Backdropskärm hade valts bort, istället skapades suggestiva olika rum av ljus med en finurligt konstruerad rörlig ljusrigg. Mycket snyggt, väl anpassat till musikens skiftningar. Ska jag sammanfatta helhet kan jag inte göra det bättre än den fyllskalle till östgöte som, lite för nära mitt öra, vrålade: ”Så djävla bra! På riktigt! På riktigt!”
