Drefvet lämnade över ljud och ord till Viktor Skokic som tog sitt pick och pack och flyttade till Paris. En resa som skulle resultera i en skiva med The Ordinary Square. Artisten har ordet om ett grått Paris, om kärlek till musik och om att finna inspiration.
Jag hade varit i Paris några gånger tidigare. Men denna gång hade jag och min flickvän, Sarah Riedel, fått möjligheten att bo på en hel månad i en av Svenska Institutets gästlägenheter i Paris för att komponera, träffa franska musiker och och insupa staden. Innan resan hade jag under en period drömt om att få tid att sätta mig ner och skriva musik till en skiva och Parismånaden infriade den drömmen. Det skulle vara svårt att hitta en bättre plats att sitta och skriva på för min del. Förutom att jag älskar Paris är jag ett stort fan av en massa fransk musik.
Jag har under ganska många år sysslat med all tänkbar musik, skrivit låtar och arr, men den musik jag ständigt återkommit till är jazzen.
Musiken på skivan är en kärleksförklaring till jazzen. Man kan i och för sig fråga sig vad det betyder. Jazzen är ju en närmast oöverskådlig musikstil full av förgreningar. Det är inte helt uppenbart i vilken gren musiken till slut hamnade, men min ambition var att skriva rytmiskt distinkta låtar, att leka fritt med musikens byggstenar och endast ta lagom stor hänsyn till hur musiken skulle bli att spela rent praktiskt. Men samtidigt var jag angelägen om att musiken skulle kännas go, svängig och direkt. Mina underbara medmusiker lyckades verkligen närma sig de till slut ganska intrikata bitarna med outtröttlig energi och lekfullhet och sätta sin personliga prägel på musiken.
Resultatet av tiden i Paris blev skivan ”When in Paris” av The Ordinary Square som släpps på HOOB records. The Ordinary Square består av Eric Arellano – tenorsax, Fabian Kallerdahl – piano, Fredrik Hamrå – trummor och jag på kontrabas.
Är musiken på skivan Parisisk? Svårt att säga. Vissa skulle nog kalla den Göteborgsk, andra för amerikansk. Om musiken på skivan har något gemensamt med vintermånaden i Paris skulle jag säga att båda har något dämpad över sig. Paris kändes just dämpat. Snö, gråvita hus och svarta tak.
Playlisten nedan består av musik med en tydlig koppling till Frankrike som på ett eller annat sätt inspirerat mig genom åren.
Låtar:
Opening Chorus – Fioles Bergères av Raymond Scott:
Raymond Scott, ständigt lika underfundig! En hyllningslåt till teatern i Paris med samma namn, från hans musikaliska odyssé genom Europa. Svängigt, elegant, klurigt. Jag skulle så gärna ha velat vara en fluga på väggen vid Raymonds skrivpulpet!
Amsterdam – Jacques Brel:
Visserligen en Belgare men han måste ändå vara med på denna lista. Få kan blåsa liv i och gestalta en text som Brel! Ett mörkt och suggestivt porträtt av Amsterdams hamn. Man kan med fördel ge sig ut på nätet och leta upp en videversion av denna livetagning. Svårt att inte baxna.
Pianokvintett nummer två, sats två av Bariel Fauré:
Jag kan inte sluta lyssna på denna sats. Har säkert hört den hundra gånger. Mer kärnfull, återhållsamt vacker och förtrollande musik får man leta efter.
Solitude – Django:
Oops. Ännu en person född i Beligen på listan. Vad ska man säga? Django med Quintette du Hot Club de France. En trollkarl vid gitarren, en magiker på fiolen. Jag älskar hur de bara hamrar in pulsen och hur solisterna flyger fritt. Oemotståndlig musik.
Apparition de l’Église éternelle – Olivier Messiaen:
Ett av de mest kraftfulla stycken musik jag hört. Om jag ska ge mig på en översättning av titeln blir den ”Den Eviga Kyrkans uppenbarelse”. Stycket är definitivt en uppenbarelse. Pondus i musikalisk form undertecknad den verkligt oförliknelige Olivier Messiaen.