Det är verkligen svårt att förutse hur spelningar kommer att bli i dessa tider. Inför The Sounds spelning i Linköping tänkte jag att det fanns risk för att det skulle bli lite tunt publikmässigt och att det därför skulle kunna bli lite avslaget. Det blev helt tvärtom.
The Crypt var välfylld, det måste ha närmat sig utsålt. Stämningen var dessutom på topp, publiken sjöng rentutav med i låtarna som spelades innan själva spelningen. Oasis Wonderwall fick sig bland annat en omgång av den uppspelta linköpingspubliken. Och det var bara en föraning om hur engagerade publiken skulle komma att bli, jag kan inte minnas att jag någonsin sett en så pass tänd folksamling framför en scen i Linköping. The Roaring Twenties kanske äntligen är här. Maja Ivarsson konstaterade en bit in i spelningen att det var lite finlandskryssningskänsla i lokalen och det är väl tveksamt om det enbart var menat som beröm. Men heller full och glad på spelning än uttråkad och hemma framför TV:n.
The Sounds är fullblodsproffs. Kvällen kickades igång med ett antal hits, Seven Days a Week var tidigt ut till exempel. Sedan tog tempot ned under mitten av setet. För att sedan avslutningen av konserten blev ett crescendo, med bland annat Living in America. Jag ska erkänna att The Sounds inte är ett band jag lyssnar på så frekvent. Det gör det än mer imponerande att jag trots detta känner igen så många låtar. Ett säkert tecken på att ett band levererar klassiska låtar. Och apropå leverans, Maja & Co visade verkligen var rockskåpet ska stå. The Roaring Twenties är nog här och i dess front marscherar The Sounds.
