I förrgår lade Donald Trump sin lilla vänstertass på en bibel och svor att göra kaos med det amerikanska presidentämbetet så innerligt han bara förmår. Om du läser detta har världen ännu inte gått under.
I upptakten till detta fredagens officiella maktövertagande av Vita huset snubblade jag över The Official Donald Trump Jam i min Facebook-feed. Jag snubblade – och stukade livsviljan rätt ordentligt.
Att musik kan vara politisk, och det väldigt starkt och bra, är ett väl förankrat faktum i vår kärlek till tonernas ädla konst. Men kan politik, alltså dylik av den mer partifärgade proffsvarianten, vara musikalisk? Nog har den väl försökt mellan varven, men har det varit, ni vet, bra?
Låt oss fundera…
En och annan sosse eller vänsterpartikel kan säkert hålla någorlunda ren ton när de trallar med i Internationalen på första maj – och det är nog det bästa exemplet på musik som framgångsrikt sprungit ur politiken (till skillnad, alltså, från politik som springer ur musiken). Att inte särskilt mycket annat i genren verkar ha fastnat nämnvärt i allmänhetens öron sedan den tillkom i slutet av 1800-talet säger sedan en del…
Om det nu ens kan talas om någon genre. Jag vill minnas att det under de senaste valåren funnits kampanjlåtar här och var bland partierna, men jag kan för mitt liv inte minnas hur någon låtit. Antingen har de alltså varit så alldagliga att de genast fallit i glömska, eller så har de varit så usla att jag aktivt har tvingat min hjärna att förtränga dem.
Men mellan valåren då? Finns det ingen politiker som försöker uttrycka sig genom musik? Njaäe… det enda jag kommer på är ett klipp där Carl Bildt tvingats in i en studio för att ”sjunga” Fyra bugg och en Coca-Cola. Det gick sådär.
Politiker som försöker omsätta sin ideologiska glöd i hobbybandets toner är vi alltså, tack och lov, ganska förskonade från. SD-ledaren Jimmie Åkessons band – nåt slags (av allt att döma oironisk) arisk superhjälteorkester med namnet Bedårande barn – verkar dock vara ett undantag. Ja, jag har i ärlighetens namn inte fördjupat mig jättemycket i bandets musik och/eller låtarnas eventuella politiska budskap, men utifrån de halvminuter av vardera tre låtar jag plikttroget tvingat mig igenom verkar hysa påtaglig samklang med SD:s partiprogram.
För att inte tala om deras grafiska framtoning…
Och är det bra musik? Nu har jag som sagt inte klarat av att lyssna mer än på några låtinledningar, så något ordentligt helhetsintyg kan jag ju inte ge, men med tanke på att jag alltså inte klarat av att lyssna på mer så… (”nej”; svaret är ”nej” eller kanske rent av ”verkligen inte!”).
Åkessons partikollega Richard Jomshofs synthband Elegant Machinery måste jag förvisso medge har vissa musikaliska meriter, även om de inte faller mig pladask i smaken – men de bör å andra sidan betraktas som helt irrelevanta i det här sammanhanget, då de ju, sägs det, ser till att hålla sitt musikaliska raison d’etre helt avskilt från Jomshofs politiska karriär och åsikter. (Någon SD-kritiker säkert vilja peka på att bandet stundom ger uttryck för en smått pseudonazistisk estetik med stramt mode av upphottat SS-snitt, men det är ju inget de är direkt ensamma om i sina synthartrakter, så det bör nog också tas med en nypa salt.)
Jag ska nog inte dra det här så långt som till någon slutsats att politiker saknar musikalitet (Bill Clinton kan ju i alla fall tuta sax hjälpligt), men välkända fall av politiker med musikskapartalang lyser ganska starkt med sin frånvaro. Och vi ska nog vara väldigt glada att ingen makthavare försökt eller lyckats slå politisk mynt av en sådan hypotetisk talang.
❦
Men åter till fredagens begivenheter i Washington DC i The ’Nited Stace of ’Murca och till den där klämkäcka Trump-låten (apropå ”bedårande barn”).
Vi behöver egentligen inte ens gå in på de problem bokningsbolaget TrumpCo haft att hitta villiga akter till den presidentiella insvärjningen. (3 Doors Down och Toby Keith var alltså de enda som ställde up till slut. Va, ansågs Ted Nugent för hård, eller avböjde till och med han erbjudandet? Hade Creed bokat tvättstugan i fredags? Kunde inte Mick Huckabee övertalas att jamma loss några sköna riff kreationistkristen rock på sin bas?). Det handlar ju alltså inte om musikalisk politik, utan om att mer creddiga (läs ”bra”) band och artister inte velat förekomma i just det här politiska sammanhanget.
Och det här framträdandet av The Official Donald Trump Jam säger egentligen allt om hur illa det kan gå när ett politiskt maskineri försöker (eller råkar) bli med soundtrack. Klicka ”play” på egen risk…
Så var kommer låten ifrån? Klippet har ett år på nacken, och trots att det av allt att döma triggat mången kräkreflex på sociala media sedan dess så har internet på något nästintill gudomligt sätt, tack och lov, lyckats skydda oss (eller i alla fall mig) från det fram tills den här installationsveckan.
Min första misstanke om låtens härkomst var att det är de tre dansande och sjungande flickorna själva som skrivit och producerat (och koreograferat) låten. Den stämde nu inte, men var inte helt off – upphovs-/gärningsmannen bakom The Official Donald Trump Jam ska vara Jeff Popik, manager till cheerleader-gruppen The Freedom Girls och pappa till en av flickorna som framträder i klippet. Låten sägs vara påtagligt inspirerad av George M. Cohans hundra år gamla förstavärldskrigs-dänga Over There. (Ja ni vet, den.)
”Trump has a pattern of success that is remarkable and a methodology for winning that is second-to-none, and Freedom’s Call is a really fun song, with great musicality that inspires freedom … so we decided to record it … and so far, people of all ages are loving it”, säger Jeff Popik i ett uttalande.
Eh… Hmm. Okej.
Även om man lyckas panikpepsodenta bort munkräkset som bubblat upp av den amerikansk-imperialistiska patriotismen och det cheerleader-klädda Kim Jong Trump-hyllandet från tre stackars utnyttjade barn, så återstår det värsta i framträdandet: själva de ”musikaliska” ”kvalitéerna” i ”låten”. Jepp, den här trudelutten är alltså så jävla genomförfärlig att de mer reella aspekterna av Donald Trumps inträde i Vita huset, för en stund, känns mindre otäcka i jämförelse.
Märk väl att ingen skugga från min kritik ska falla på de tre stackars flickor som lurats till att ställa upp på det här eländet. De är oskyldiga barn. Och jag får nästan hoppas att de, för deras egen skull, hjärntvättats så till den grad att deras medverkan här inte medvetet kommer ligga deras framtida mentala hälsa eller karriärer i fatet (ja, det här filmklippet är i alla fall inget jag skulle vilja ha i bagaget om jag skulle söka till ett någorlunda ansett universitet eller intervjuas till en någotsånär anständig anställning).
❦
Den här musikaliska härdsmältan, hur hemskt den än må vara, är ju emellertid inte någon överraskning – det är ju ändå logiskt att en hyllning av en president med total avsaknad a realpolitisk talang ska tonsättas av någon med total avsaknad av musikalisk dito.
Fast borde inte Donald Trump, med alla sina (påstådda) miljarder ha råd att köpa tjänster från någon riktig musikskapare; en ordentlig kompositör och en proffsig producent?
Nej. Uppenbarligen inte.
Och det är det som är grejen: emedan musikskapare och artister bör få pröjs för sitt jobb, i den mån marknaden vill åt det, så är det en annan grej att köpa musik – ja, alltså att som köpare beställa musik som inte redan finns. Visst finns det musikskapare som jobbar på beställning och gör det bra, men kvalitén på resultatet tycks hela tiden vara beroende på hur mycket musikskaparens egen glöd och professionalitet överensstämmer med med uppdraget; ett beställt stycke filmmusik kan bli alldeles fenomenalt mästerverk emedan en reklamjingel sällan säljer guld – och att få en musikskapare av rang att producera något faktiskt musikaliskt storverk till en politisk kampanj, ja där är vi av allt att döma inne i omöjlighetens hänsynslösa rike.
Så för att återgå till grundfrågan – kan politik vara musikalisk?
Tja… är Dånald Trumpedump en vis och vördnadsvärd statsman?
❖
Fotnot: Radiohead är ju ett band som, i min ödmjuka åsikt, utgör ett gott exempel på hur riktigt bra musik också kan vara politisk, och bandet väver inte sällan in kritik av såväl samtid som diverse amerikanska presidenturer mellan raderna i sin musik. Toppbilden till den här artikeln föreställer något som jag bara råkade notera samma dag som Vita huset nu fick en ny hyresgäst – det är runout-texten på A-sidan av en USA-utgiven limiterad live-variant av Radioheads Creep-ep. Inristningen lyder alltså ””6 No Trumps Y’all”. Och den här vinyl-tolvan gavs ut 1993, för nästan ett kvartssekel sedan. Inte kan de väl ha varit så klurigt förutseende…?
Nä, rimligtvis var detta alltså bara en helt slumpmässig upptäckt av ett lika slumpmässigt samband. Men ändå.
I don’t belong here…
❖